Mamma-skryt

A, snart sex år, har vävt en liten matta i vävramen. Och sedan broderat, med efterstygn, en flicka med gult hår, blå ögon, orange klänning och lila strumpor. Nästan helt själv. Jag har hjälpt till med att knyta av väven, tipsa om att inte göra teckningen så detaljerad, fört över teckningen till rispapper och tråcklat fast det på väven. Sedan har jag mest bistått med att peka ut var hon ska sticka upp och ner, och hjälpt till med att fästa trådar.

Behöver jag säga att jag är imponerad? Både av utförandet, men kanske mest av tålamodet och uthålligheten. Att väva en hel matta enfärgad utan att tappa lusten, och sedan brodera hela nästan själv.

Garnet i väven är drops Nepal, broderierna är gjorda med diverse handfärgade rester av tvåtrådigt ullgarn. Det känns som att det finns en viss risk för att hennes slöjdlärare kommer att få höra en hel del om fördelarna med ullgarn vs. plastgarner om några år... 

Hon ville egentligen brodera på den förra väven hon gjorde, en blå-röd-grå-randig i handspunnet gotlandsullgarn, men när jag förklarade att ett broderi inte skulle synas så bra på en randig bakgrund vävde hon snabbt en enfärgad istället.

I lördags ville hon ha en ny utmaning, och köpte två nystan lovvika-garn i lysande gult och rosa när vi var på affären. Dessa ska hon fingervirka och sedan har jag visst lovat att sy ihop dem till en randig matta som hennes pappa ska få i födelsedagspresent. (Det är han som fått tavlan ovan också.) Hon har redan gjort upp nästan hela det gula nystanet. Som sagt, jag är imponerad av hennes uthållighet.

Mitt julbytespaket

Jag skulle såklart också skicka ett julpaket, inte bara få. Min mottagare var Ann, som bland annat designat den fina sjalen Mordor, som hamnat på min att göra-lista. Jag hade en färdigfärgad fläta som jag tänkte skulle passa, men så fick jag för mig att färga lite mer ändå, för att om inte annat ha mer att välja på. När jag ändå skulle färga sockblankar, liksom. Jag bestämde mig för att skicka en fläta Southdown och en sockblank i murriga regnbågstoner. Sockblanken är stickad i dubbelt Fabel. Dessutom en burk med hemkokt lädersmorning som hon uttryckt intresse för när jag visade den här bilden på ansiktsboken tidigare i höst.

Min bild på ullen och sockblanken. Färgerna är lite för skarpa, men det skyller jag det norrländska nästintill ickeexisterande dagsljuset för. Det är få timmar man har på sig för att fota utomhus just nu. Och helst ska det ju inte vara alltför mulet då heller...

Sedan skulle det packas ner något gott... Eftersom vi varit sjuka mest hela december har jag legat lite efter i julgotts-tillverkningen, det är annars en av höjdpunkterna i december. Men när jag fått lite mindre hosta och därmed lite mer sömn, bakade jag saffransskorpor och cointreau-biskvier, pimpade några passande lådor med lite scrapbookpapper och packade ner några. Och en påse glöggte med tomteklämma. Det var som roligt att pyssla lite när jag äntligen hade lite ork igen!

Den här bilden är från när Ann packat upp paketet, och färgerna stämmer mycket bättre på ullen här. Southdown-flätan, sockblanken och burken med lädersmorning var julklappsinslagna, men hon har precis lika dålig karaktär som mig och öppnade i förtid... tur att man inte är ensam!

När jag så packat ner det jag hade tänkt skicka, vägde paketet redan 1,5 kilo och det fanns liksom hål som behövde fyllas upp med något. Det vore ju synd om kakorna skulle skaka sönder innan de kom fram. Och vad är väl bättre än ull för att fylla upp tomrum i paket? Både som skydd och för att utnyttja portogränserna. Alltså snabbrensade och tvättade jag en liten tuss, 80 gram, av Albertas lammull, tyvärr rätt skräpig ändå (tack vare förseningar i djurhantering under hösten och höbalar som bestod mer av höboss än hö...) men det trillar ju ut i hanteringen. Jag ville skicka Albertas ull för att jag tror att den har rätt karaktär för spinnerskan i fråga. Sedan följde det med en ännu mindre, och otvättad, tuss, 50 gram, av lammull från Walliser schwarznasenschaf, walliska svartnosfår, från den första besättningen i Sverige. Jag fick köpa en fäll från klippningen i höstas, men har inte hunnit göra något med den ännu, bara klämt lite på den. Den är ljuvligt lockig om än inte det mjukaste jag känt på. 

Förkylningstider

Jag hostar och snörvlar och har bihålorna fulla av något som jag inte närmare ska gå in på... alla som någon gång varit förkyld eller haft bihåleinflammation vet jag jag pratar om. Äldsta barnet har varit hemma drygt en vecka, först fyra dagar med feber och sedan hosta, hosta och mer hosta. Lillasyster var hemma måndag och tisdag men var alldeles för pigg för att vara hemma med oss sjuklingar, så hon fick gå på skolan i onsdags. Och fick feber på onsdagkväll... mammans sömn blir rätt lidande när hon ligger på helspänn för att höra om någon behöver hjälp, nässprej, vatten, alvedon, halstablett... förutom att de hostar rätt illa emellanåt.

Alltså ligger julstädande och -fixande lite på is, med förhoppningen om att vi ska hinna bli friska innan jul. Och som tur är finns det ju rätt många trevliga web-butiker där man kan handla julklappar, så att vi slipper känna den stressen också. Tur att vi försöker hålla nere julklappsinköpen också, både till barn och vuxna. Det blir en del sådant som behövs, som fina, svensktillverkade, vinterkängor i ekologiskt garvat skinn till barnen. Hittade Kavat-kängor på outlet, önskar bara att de fanns i min storlek också. Snabba var de, beställde på måndag och kunde hämta paketet på tisdag. 

Eftersom vi inte orkar så mycket annat än att sitta i soffan och se på film, eller möjligen vid köksbordet och pyssla eller rita, så blir det istället en del stickat. Storasyster har vuxit ur alla sina koftor och jag har färgat lite silkemerino (50% merino, 50% tussahsilke) som jag spunnit till ett ojämnt lite tjockare garn. Randar med en grå merino-silkeblandning från Renee. Stickar utan framkant så att jag kan låta garnet följa med i kanten istället för att fästa varje rand. Ska sticka, eller eventuellt virka, knäppkant efteråt.

Jag tycker att det är lite för lite skillnad mellan det blå och det grå, men dotra ville ha det så. Jag erbjöd mig att färga det grå mörkare. Ljuvligt mjukt är det i alla fall. Och snabbstickat, tack vare det relativt grova garnet.

Lillasyster ville naturligtvis och ha en sådan kofta, och valde själv färger i sin ull, samma blandning. Hon får dock vänta lite, eftersom hon kan ha de koftor som storasyster vuxit ur och inte riktigt vuxit ur sina egna heller. Det blir samma slags randning med ljusgrått på hennes också.

I övrigt försöker jag rensa lite ull från höstens klippning också. Men när fåret har tre olika sorters ull på kroppen blir det petnoga rensning och sortering så att de olika sorterna hamnar i varsin hög. Mer om det i nästa inlägg.

Svägerskans presentgarn

Jag började med cirka 900 gram ull från några av våra får. Det är lite Märta, lite Pricknos, lite Lill-Bärta och Hicke, kanske lite Tjorven också. Jag kardade varje sort för sig och la ihop dem i olika högar som blandades ihop på kardmaskinen, för att få ett så homogent garn som möjligt.

Och så spann jag. Och spann. Och spann lite till. Till slut hade jag 885 gram garn som tillsammans mätte 1580 meter. Grovleken varierar mellan 175 och 200 meter/100 gram, det känner jag mig hyfsat nöjd med. Och så var det ju det där med att färga... min syster kom på lördagsbesök med några extra grytor, en kokplatta och lite garn, jag hade, som jag skrev tidigare, en del svamp att färga av. 

Överst på den här bilden är syrrans garner, under mina. Mina fyra första är (med reservation för att jag inte är helt säker på svampsorten) svavelgul slöjskivling, grovticka, blandade spindlingar förstabad och andrabad. Dessa fyra är en del av de som svägerskan fick och får en närmare presentation snart. De tre sista är andrabad grovticka, svavelgul slöjskivling och blandade spindlingar.

Här syns härvorna, några efter omfärgning, lite bättre i dagsljus - så mycket dagsljus som det blir i Norrland i november... Den första från vänster är de blandade spindlingarna. Den gula grovtickan. Den bruna är den svavelgula slöjskivlingen överfärgad med först grovticka och sedan rödskivig spindling i lätt förhöjt pH. Den röda är den rosa, andrabadet från de blandade spindlingarna, som överfärgats med hattar från rödskiviga spindlingar i förhöjt pH. Och under de färgade ligger de vita ofärgade. 

Kanske stämmer färgerna ännu lite bättre på den här bilden. Förutom att den vita härvan i mitten nästan ser rosa ut... det är den alltså inte.

Sammanfattningsvis då? Jag är rätt nöjd. Och svägerskan blev nog också nöjd. Nu ska jag bara samla lite ork för att rensa, sortera och tvätta höstens klippningar så att jag kan spinna mer vitt från våra ulltussar. För att färga, en del svamp finns kvar och annars finns ju alltid syrafärgerna, och sedan sticka något fint åt mig själv och åt sambon. Jag är rätt sugen på en islandskofta, något i den här stilen, kanske?

Dock drömmer jag lite om en kurs i svampfärgning, eller kanske främst i att plocka svamparna, för det är inte helt lätt att artbestämma dem med hjälp av bilder och beskrivning från en bok, märkte jag. Om jag ska döma efter hur färgerna blev jämfört med bilderna i boken... :-)

Två matchande

härvor Teeswater. Båda är på vardera 200 g/300 meter och passar alltså utmärkt att göra något av tillsammans. Frågan är bara vad... till att börja med får de följa med till Backfors och En gyllene omväg på onsdag 9/7.

Jag ska sitta där med spinnrock, ull och garn. Gör en utflykt, vetja! Trevlig gård med massor av mysiga djur och ponnyridning för barnen. Fikaservering också.

Fiberbyte!

Vi har ett sommarbyte i spinnargruppen på Ravelry.

Själv skulle jag skicka till Kristin med bloggen Garnigt. Hon gillar blått, så jag färgade en fläta Polwarth i en blå-grön gradient. Sedan stoppade jag ner en intovad tvål, en chokladkaka med salt innehåll och två små härvor mjukt effektgarn till dottern som är mer förtjust i rosa och glitter än vad mamman är. Bilden har Kristin själv tagit, jag glömde bort att fota innan jag skickade.

Själv fick jag paket från Glis som har bloggen glisjox. Hon skickade superfina handsydda trosor, underbart mjuk ull från Garngalleriet, merino/cashmere i vackra färger och en påse vallmofrön, Stigs vallmo, en ettåring vallmo som blommar med djupt lila blommor. Spännande! Vallmo är faktiskt en av mina favoriter, men jag tror aldrig jag sett någon lila förut.

Jag tyckte flätan var lite rörig, så jag delade upp den i de olika färgerna och spann dem var för sig. Färgen stämmer bäst på den översta bilden. Nu återstår bara att fundera ut vad jag ska spinna av det... drygt 100 gram, totalt 245 meter. Funderar på att skaffa lite matchande ull, färga den mörk och spinna ett bakgrundsgarn. Tror det kan bli lite för rörigt om jag bara har de här småhärvorna. En del färger är ganska lika varandra. Jag kom på lite för sent att jag kanske borde kardat om topsbitarna innan jag spann, för att få en jämnare färg, det går ju aldrig att dela ett topsband precis i färgskarven. Men det blev fint ändå, och jag är supernöjd även om min hand inte riktigt tyckte om att spinna den. Dags att operera vänster också, ska boka tid i höst.

Här ligger merino/cashmeren tillsammans med en härva merino/silke som jag fått i ett annat Ravelrybyte. Funderar på om de trivs tillsammans, men jag tror inte det. Silkesblandningen är dels lite tunnare (110 g/300 m), dels väldigt mycket blankare. Och lite för lik en av småhärvorna i färg. Den får nog bli en snygg sjal istället.

Gott Nytt Ulligt År!

Så här har vintern sett ut hittills här. Inte vinter alls med andra ord. Just nu är vi dock tacksamma för att det är öppet vatten i ån, eftersom pumpen behagat bli trött lagom till långhelgerna, så vi får inte så mycket vatten ur kranarna här hemma. Då är det bra att det finns en å att hämta vatten ur, till djuren och till att spola toaletten med. Dricksvatten hämtar vi hos grannen och tvättmaskinen får vila. Vad gör det väl att tvättkorgen svämmar över lite till? ;-)

När vintern inte vill komma på riktigt, då kan man trösta sig med ull. Jag har kommit i kontakt med en kvinna i Australien som föder upp merinofår med "ultra fine" kvalitet på ullen. Hittar man merino på 19-20 micron, då har man något riktigt mjukt. Ofta ligger den på 23 micron och känns ändå helt ok. Nuis merino ligger på 13-15 micron. Och det är så mjukt att man inte riktigt fattar det. Här finns hennes etsy-shop och här en facebook-sida med massor av inspirerande bilder.

Ullen kommer i väldigt platta paket, en vakuum-förpackare ligger högt på önskelistan för mig också. Efter en stund fluffar den upp sig, och då kan man börja leka... 

Här har jag kardat ullen på kardmaskinen, tillsammans med silke i olika former (noils, hankies och tops) och lite angelina-glitter. Snöar det inte utomhus får man ordna snö av ull, helt enkelt. Cirka 100 gram totalt, det var 200 gram i påsen.

Lite suddig bild, men... jag spann en tråd av kardfloren ovan och tvinnade sedan med en tråd silk'n'soft från World of Wool. Ljuvligt mjukt, och som gnistrande snö. Nu spinner jag merinon som var kvar i påsen (och jag har dessutom beställt 600 gram till, fast en tredjedel skulle en kompis ha för att blanda med sin angoraull). Fast utan kardmaskin den här gången. Nu tar jag lock för lock och kammar försiktigt med en hundkarda. Spinner tunt, tunt och fort går det inte. Men åh, så mjukt och fint.

Lite stickat försöker jag få till också. En julklappsmössa till sambon av handfärgad merino/tencel från Ullaffären. Tyvärr superwash, men det var ju länge sedan jag köpte och spann det garnet. Faktiskt drygt två år sedan! En mjuk och fin mössa blev det i alla fall, och sambon blev nöjd. Och jag ett garnnystan fattigare, vilket, i ärlighetens namn, inte direkt gör något...

Vad mer då? Jo, som vanligt firar vi ju födelsedag på nyårsafton. Fem år har gått sedan jag vaknade och insåg att det nog inte skulle bli något av den där lugna hemmakvällen med bakpotatis och räkröra... I år blev det pannkakor till nyårsmiddag, följt av chokladtårta med skumdelfinfluff (koka 2 dl grädde och smält ner en näve chokladdoppade skumdelfiner med jordgubbssmak, kyl och vispa) och chokladfrosting. Paket med mandala-målarbok, ett väldigt roligt spel från Haba (klara, färdiga, gå - på skattjakt!) och några schleich-djur till bondgården. Nu somnar en nöjd femåring och jag väntar på att sambon ska komma ner, så blir det film, ost, kex och lite bubbel och säkert ull i någon form, tills det är dags att säga adjö till 2013 och hej till 2014.

Och med det önskar jag er alla ett gott slut och ett riktigt gott nytt år!

Själv hoppas jag att det nya året innebär lite mer ork och lite mer tid för hantverk. Jag har inte hunnit så mycket som jag skulle önskat, så några fler UFO:n vill jag bli av med. Samtidigt som jag vill prova så mycket nytt. 

Varma Värmland

På spinnträffen i Brån i våras fick vi köpa ut lite värmlandsull från Fales fina får. Meningen var att vi skulle öva på kamgarn... Jag kammade litegrann och provspann, men trivdes inte riktigt med det. Däremot trivdes jag med kardmaskinen jag lånade och provakardade ullen i. En classic carder med utbytbara kardtrummor. Mycket trevlig bekantskap och en ny sak på önskelistan...

Vi fick i alla fall ull i tre färger, vit, ljusbrun och mörkbrun. Jag har kardat och spunnit en härva av varje färg och funderar nu på vad det ska bli. Kanske ska jag våga ge mig på ett par mönsterstickade vantar? Och kanske räcker det till och med till två par, ett till mig och ett till sambon? Hmm. Kanske lite optimistiskt med tanke på att det är 150 g ull. Men vit ull finns det ju gott om här hemma, förstås.

Min opererade hand blir bättre och bättre. Den tyckte inte riktigt om att virka en massa små blommor med virknål 3. Fast det kanske mer beror på att virknålen är smal och jag ovan att virka, än att jag är opererad? Handen domnar inte längre i alla fall, så nu kan jag sticka med lite tunnare stickor igen! Hoppas på att bli så bra i höger hand att jag kan boka tid för att operera vänster i vinter. Vår, sommar och höst har jag lite för mycket att göra för att det ska funka att vara enhandad, tyvärr.

Varma fötter

Nu är strumporna av höstpromenadsgarnet  klara! Efter att ha provat sticka strumpor i diverse handspunnet, däribland ett med viskos som skulle vara jättestarkt, och alltid nött hål efter bara två-tre veckor, hade jag helt slutit bort att sticka strumpor av handspunnet. Det är liksom inte värt att lägga ner den tiden på något som ändå inte håller.

Men köpesockgarnet är det ju syntet i, oftast. Och det tycker jag blir kallt, även om det bara är 20%, jag känner stor skillnad. När jag kollade runt lite på facebook och Ravelry verkade det som att folk ändå klarade att sticka sockar i handspunnet. Som håller! Och hemligheten verkar heta kabeltvinning. Så, jag tänkte att jag skulle prova igen. Vi får se om det funkar! Varma är de i alla fall. Och sköna, jag har stickat en höger- och en vänstersocka. Det ser lite underligt ut när det inte finns någon fot i, men passformen blir mycket bättre! Och så slipper man det där att strumpan formar sig efter foten och så råkar man ta på sig den på fel fot nästa gång och det blir inte alls skönt. Här kan man inte ta fel! Lite ändringar ska jag göra för att få ännu bättre passform, men med tanke på att jag inte haft något mönster så är jag nöjd.

Hälarna har jag inte heller stickat som jag brukar, utan den här gången blev det med german short rows, vilket gjorde att hälarna blev likadana på båda sidor. Mycket trevligt, säger jag som gillar symmetri. 

Nu ska de här testas ordentligt på våra kalla (och uppenbarligen vassa) golv. Håller de hyfsat ska jag beställa en egen sockullsblandning. Jag tänker mig att lite silke borde vara bra att blanda in, starkt på samma gång som det inte kyler som syntet gör. Är det någon som har något förslag på vad mer jag kan blanda in i en sådan mix, så lämna gärna en kommentar.

Höstpromenad

Septemberklubbens ull fick namnet höstpromenad, vet inte om jag skrev det innan? Två av flätorna blev inte riktigt lika de andra, en blev väldigt mycket gulare och en mycket mer grön än de andra, som skulle innehålla alla höstfärgerna. Alltså fick de stanna hos mig och jag var så sugen på att spinna ullen, eftersom jag aldrig använt Wensleydale på det sättet, så den hamnade i spinnrocken ganska omgående.

Jag delade båda flätorna på längden och fraktalspann dem tillsammans. Sedan tvinnade jag det till två två-trådiga härvor och tittade på dem en stund. Och så blev jag så sugen på att prova kabeltvinning för att få ett hållbart sockgarn, jag har ju inte lyckats så bra med det tidigare. Alltså körde jag det två-trådiga genom rocken igen, för att ge lite extra tvist innan jag tvinnade ihop dem till ett kabelgarn. Det blev ju z-tvinnat, men jag tror inte det har så stor betydelse. Hoppas jag i alla fall. Det blev i alla fall ett hyfsat balanserat, kabeltvinnat garn i vackra höstfärger (bilden är nog lite ljus). 175 meter på 195 g. Och så måste jag tacka Barbro för instruktionerna som hjälpte mig lyckas med kabeltvinning!

Och för den som vill prova kabeltvinning, en kort förklaring:

Spinn fyra trådar i s-riktning (om du vill ha ett s-tvinnat garn i slutändan), med normal snodd. Ganska tunt, eftersom det ska bli fyra trådar så småningom.

Tvinna dem två och två i z-riktning, med mycket snodd. Prova att vika ihop den två-trådiga och se så att den tvinnar sig bra. Jag har hört uttrycket att det ska se ut som små riskorn som ligger på rad, det stämmer ganska bra. 

Låt inte det två-trådiga vila, utan tvinna direkt ihop de två-trådiga i s-riktning.

Resultatet ska bli ett balanserat fyr-trådigt garn, med extra mycket styrka, lämpligt till sockar.

Handspunnet + provlapp = kofta?

Ja, det är i alla fall planen. Färgerna stämmer inte riktigt överens med verkligheten, men... jag kan intyga att det är vackert! ;-) Det grön-blå-petrol garnet kommer från ett kardflor från förra hösten, som fick namn efter havsgudinnan Ran. Mest gotlandsull, lite tencel, merino och angelina. Det grå är ren gotlandsull. Drygt 800 g totalt.

För ovanlighetens skull har jag stickat provlapp. Fast jag börjar faktiskt bli bättre och bättre på det.

Och ja, jag kan sticka igen! Jag vågar inte sitta jättelånga stunder, för jag får lite (ok, ganska) ont. Men jag domnar inte längre, så operationen verkar ju ha lyckats! Yay! 

Pride-garn!

Tidigare i sommar var jag på spinnträff med ett härligt gäng från Ravelrygruppen Spinning in Sweden. Bland annat kom mästerspinnerskan Barbro med bloggen Hillevis Trådar från andra sidan Bottenviken för att lära oss spinna bouclé. I hemläxa hade vi fått i uppdrag att spinna en kärntråd, sedan kammade vi mohair från Ingrids getter och spann själva bouclétråden på spinnträffen. Och fick ihop det till en hyfsad bouclé. När jag kom hem blev jag sugen på att prova spinna Teeswaterull och använda till bouclé. Teeswatern är handfärgad av mig på köpta kardband från Vinterverkstan. Kärntråden är en maskinspinningstråd från kon och bindtråd är en glansig viskostråd (ja, jag tror i alla fall att det är viskos). Ett riktigt glatt pride-garn! Men mina krånglande handleder (karpaltunnelsyndrom) var inte alls så förtjusta i att spinna bouclé, jag fick ta paus och skaka liv i högerhanden var femte minut...

Nu har jag köpt mer Teeswater och färgat fler regnbågstops. Jag har en tanke om en tröja med grått gotlandsgarn som har regnbågsbouclé i ärm- och nederkant. Tyvärr kommer det att få vänta en stund, för jag har fått en återbudstid till handkirurgen och ska få operera min handled. Till att börja med höger, som ger mig mest problem. Det ska bli skönt, samtidigt som det känns väldigt olägligt att bli utan högerhand i flera veckor. Jag har ju får att klippa, kaninburar att bygga, potatis att ta upp... för att inte tala om bär och svamp i skogen som bara väntar på att jag ska plocka hem dem. 

Men, färga ull ska jag väl klara av även som enhandad. :-) Jag laddar inför ullklubben som nu har fått tillräckligt många deltagare, nu ska jag beställa ull. Och bloggen kanske blir lite mer aktiv när jag inte får anstränga höger hand... :-)

UFO #1, 2 och 3

3 UFOn klara. Koftor till barnen i ljusgrått fyrtrådigt svenskt ullgarn med ränder i handspunnen tvåtrådig gotlandsull. Slipover till sambon i tweedgarn från Rowan och en tråd självrandande från Ullcentrum. Själva slipovern blev klar för säkert ett år sedan, men sedan fick jag lite ågren över kanterna, men det blev riktigt bra bara jag vågade. Som det brukar bli... det är alltid värre innan man försökt, oftast i alla fall. Bilderna är tyvärr inte alls bra, får försöka klä på modellerna sina kläder och ta en utomhusbild i solljus någon dag istället. Men det syns i alla fall att de är klara! :-)

Slipovern är inte svart, utan mörkt röd med bruna kanter. Det randiga garnet går i brunt och gult.

 Storasysters kofta, metallknappar förutom på de tre terrakottafärgade ränderna, som fick matchande knapp med en liten blomslinga på.

Lillasysters kofta med tre fårknappar överst, resten ljust grå plastknappar med blommor.

 Sött litet får.

Den är inte så här röd heller, men man ser i alla fall ribbmönstret och dubbelflätan på ena sidan. Så här i efterhand ångrar jag lite att jag inte gjorde en fläta i mitten som fick dela på sig på var sida halsen. Eller kanske till och med tre flätor.

Inga mönster. Koftorna är stickade uppifrån och ner, slipovern nerifrån och upp, i ett stycke. Jag gillar inte att montera... har nog svårt att avsluta projekt som det är, så ju färre moment som behövs för att få det klart, desto bättre. Lite pussel blev det för att få ihop färgövergångarna där jag var tvungen att dela, för ärmhål och halsringning, men jag tycker helt klart att det är värt lite restgarn för att få nyanserna att stämma överens på plagget.

Bertas filt

Kommer ni ihåg Berta-garnet? Filten blev klar i höstas, en ganska stor filt blev det... och tung. Men varm och skön att ha över benen när man sitter i soffan.

De handspunna rutorna har fått kanter av köpegarn, grått 4-trådigt svenskt ullgarn. Och så är rutorna ihopvirkade allt eftersom. Jag tycker om att göra mormorsrutor på det sättet, det blir inte lika klumpigt som att sy ihop dem, det går snabbare och blir mindre trådar att fästa. Och personligen tycker jag att det blir snyggare. Tyvärr var det inget vidare fotoljus när jag fotade den i höstas, den ser bara jämngrå och tråkig ut. Det är den inte, så jag får väl fota den någon dag med vintersol istället.

Det här gula garnet är spunnet från bombay dreams kardfloren i curryfärgen. Tyvärr ser man inte glittret eftersom, ja, ljuset igen. Jag är i alla fall väldigt nöjd, och det var hon som beställde det också. jag spinner tunnare och tunnare och jämnare och jämnare. När jag så vill. Ibland vill jag ju faktiskt spinna de här ojämna, busiga garnerna också.

Mera garn och lite annat

Det här garnet har jag spunnit med en speciell person i tankarna. Det är lila i flera nyanser, gotlandsull, lite mohair, tencel och så sari-silke i flera färger. Nu vet jag bara inte om jag ska vänta tills människan fyller år eller om hon ska få det direkt... 

I går snöade det, sedan regnade det och på kvällen blev det alldeles stjärnklart (och ganska kallt). När jag gick ut till garaget med de nybakade kanelbullarna kunde jag stanna upp en liten stund och titta upp på den mörka himlen, översållad med stjärnor. Ytterligare en av fördelarna med att bo på landet, långt borta från stadens ljusföroreningar. 

Och idag är det gråväder igen. Sådana dagar, när hösten visar sig från sin sämsta sida, är det gott att få sitta inne med spinnrocken eller en stickning, lyssna på brasan som sprakar i vedspisen och glömma bort tiden en stund. Men jag borde nog ta itu med lite äpplen, vi fick några kilo av svärmor när vi var där i helgen, så det ska skalas och kokas till äppelmos. En del tänkte jag också bara skala, klyfta upp och frysa in, enkelt att ta fram när det ska bakas paj eller äppelkaka till vintern.

Höstsymfoni

Den här dagen började med regn, som övergick i snö, som övergick till regn igen. Med andra ord, då behöver man piggas upp med lite färgglatt garn. Varma, höstiga färger och en gnutta glitter. Drygt 200 g gotlandsull.

Grönt, grönt är skönt

150 g "frost i svampskogen" från mina kardflor. 3-trådigt, spunnet på Ellas Julia. Tvinnat på hennes S10a. Inte navajo-tvinnat denna gång, utan 3 singlar som jag tvinnade ihop direkt. Ville inte ha randeffekt på det här garnet, och så är jag lite kluven till navajo. Cirka 140 meter blev det. Gotlandsull, finull, mohair, silkenoppror och glitter.

Och kom ihåg att sprida rosa bandet-auktionen! :-)

Rosa bandet 2012 - en auktion

Årets rosa bandet-garn är tvinnat, tvättat och klart! Drygt 150 g merinoull med lite silke och tencel. Kring 300 meter blev det. Tänkte skicka med rosa stickmarkörer också.

Så, låt budgivningen starta! Och sprid gärna inlägget, alla pengar går till cancerfondens rosa bandet-insamling. Förresten, varför inte starta en egen rosa bandet-auktion? :-)

Och hur gör man då? Lägg ert bud i kommentarsfältet, auktionen avslutas söndag 28 oktober kl 21.00 och vinnande bud gör inbetalningen direkt till cancerfondens rosa bandet-insamling. Man får gärna skicka en kopia på inbetalningen till mig via mailen, så skickar jag garnet sedan!

Ett kärleksfullt byte

Under sensommaren var jag med i ett byte på Sjalbarn. Temat skulle vara kärlek, på ett eller annat sätt. Jag valde att gå mer på den färg som bytesmottagaren verkade gilla, och det faktum att hon gillar att mysa in sig i ulliga, varma plagg. Då måste ju en sjal i handspunnet (fast inte av mig) garn passa perfekt!

Nu blev inte bilden den bästa, men i mitten är det en fläta och sjalen är avslutad med en enkel rätstickad kant. Hela sjalen är slätstickad från nacken och ner, med lite extra ökningar i överkant för en finare form.

Själv fick jag ett paktet fyllt av spännande saker gjorda med stor omtanke. En bricka med servettdecoupage, med ängel och hjärtan, en scrappad ask fylld med råa, ekologiska chokladhjärtan, en pärlängel på mini-krabinhake och nästan bäst av allt, ett hemgarvat kaninskinn som jag tror ska bli handledsvärmare. Eller något annat värmande vackert. 

Solnedgång

 Ytterligare ett av kardfloren från fiberfestivalen. Det här kunde jag inte hålla fingrarna från i söndagskväll när jag kom hem, trots att jag var så trött att det snurrade i hela huvudet.

Jag hade kardat de olika färgerna bredvid varandra och lagt på lite glitter på slutet. Sedan spann jag två flor var för sig på Ellinors Julia, fortfarande uppdelat i färgerna. Sedan tvinnade jag ihop dem på hennes S10a, det misstämde lite på slutet, men det gjorde inget, jag tog bara och nystade upp det som var kvar på ena rullen och skarvade ihop det med den andra och fortsatte tvinna ihop de sista metrarna.

Att göra ett självrandande garn på det här sättet, jämfört med att virka ihop det med navajotvinning, ger mer flytande övergångar, för hur noga man än är när man väger upp ullen inför kardningen, så är det alltid lite mer eller mindre av någon nyans. Likaså är det nog nästintill omöjligt att spinna två flor till exakt samma längd, även om man har lika mycket ull i båda. Men jag tycker att det blir vackert så också.

En nackdel, eller vad man nu ska kalla det, med gotlandsullen, är att den inte räcker så långt. Det här garnet ligger på 112 meter på cirka 110 g. Ungefär som Eskimo från Drops alltså, men det här garnet skulle jag kanske använda stickor 3½-4 till, inte 8 som för Eskimo. Det är tung ull per meter. ;-)

Vacker ull...

...blir vackert garn. 

Får man säga så om det man gjort själv? Jo, det får man! I alla fall när det är sant ;-) Färgen stämmer inte riktigt, inomhusväder, ni vet, så det är lite mörkare, lite dovare toner i verkligheten. Undrar om jag inte måste ta och spinna upp de återstående floren också, och sticka en sjal? Kanske en  julklapp till någon?