Trädgårdslandet i slutet av maj

Början av den här veckan har ägnats åt att riva växthus och gräva i trädgårdslandet. Det känns sorgligt att riva växthuset, jag hade ju sådana planer för det den här sommaren! Nu lutar det åt att det blir plaströr i bågar och byggplast några år. Och så ska jag/vi bygga ett växthus som är precis som vi vill ha det. Det får ta några år, men jag tror att det kommer att bli riktigt, riktigt bra. Och under tiden fungerar faktiskt plaströr och byggplast helt ok.

Skivorna som blir över från växthuset tänkte jag göra lock till odlingsbänkar av, för att få lite fart från början. Det mesta av aluminiumstommen är tyvärr bara att slänga. Det är böjt och förstört, försöker man böja tillbaka så går det sönder. Även skruvarna var av aluminium, och jag vet inte hur många jag dragit sönder när jag skulle lossa muttrarna.

Inga väggar kvar. Ska rensa och gräva ur där också. Det kanske inte syns så bra, men längst in står det kvar en pinne. Där sitter det ett eluttag, som jag inte vet riktigt hur jag ska göra med. De som hyrde huset när växthuset byggdes var trädgårdsmästare, så det har säkert använts för extra belysning och/eller värme under försäsongen. Men jag måste nog låta en elektriker titta på det innan jag gör något med det. Visst skulle det vara bra att ha el i växthuset, men det kräver ju lite eftertanke, luftfuktigheten blir ju ganska hög i ett växthus.

Mina två hjälpredor. De har hjälpt till att gräva, plockat sten och ogräs. Och massor med maskar, som hönsen uppskattar. Emellanåt tar de en paus och springer iväg till gungställningen eller studsmattan. Vi hade turen att hitta en begagnad studsmatta via en facebook-grupp. Visserligen behövde vi köpa till ett nät, men en komplett studsmatta för 1400:- istället för 3000:- känns som en rätt bra deal.

Hela landet uppgrävt. Anledningen till staketet stavas förstås höns. De uppskattar lucker jord lika mycket som grönsakerna, och ännu mer när det börjar komma sallad... Ingenting är satt ännu, det känns fortfarande lite kallt, risken för nattfrost är inte över ännu. Eller jo, i hörnet till vänster har jag satt jordärtskockor. 

Bakom landet är det någon slags gräsmatta. Det syns lite bakom växthuset också. Där ska det plöjas och fixas, och så tänkte jag skapa en härlig köksträdgård av alltsammans. Bärbuskar, potatisland, odlingsbänkar för jordgubbar, sallad och kryddväxter. Barnen ska också få varsin odlingsbänk där de får odla vad de vill. Det nuvarande grönsakslandet kommer nog att bli gräsmatta om några år. Det fanns en hel del små jordgubbsplantor längs ena sidan av trädgårdslandet, men de grävdes upp nu eftersom de höll på att kvävas av all hundkex. De är tillfälligt omplacerade i krukor, i väntan på att det plöjs upp där bakom så att jag kan börja bygga odlingsbänkar till dem.

Efter tre dagar med grävande känns det lite i rygg och fogar. Trots att Alma är 3½ år snart känner jag fortfarande av fogarna. Men det blir ju inte bättre av att jag sitter och gör ingenting, så då tar jag hellre lite ont. Förhoppningsvis gör träningen mig gott, även om det gör ont nu.

En sjal

En sjal i handspunnet rött garn och brunt ullgarn från Drops, Nepal. Virkad blomma med säkerhetsnål för att fästa ihop den med.

Jag började med att sticka kanten i solfjädersmönster, bytte till brunt och stickade rätstickning fram och tillbaka med korta varv. Enkelt, men rätt effektfullt. Och lätt att variera.

Den här sjalen bor numer i Skåne, där jag hoppas att den ska värma halsen på en vänlig själ i höst. Här uppe i norr kan man nog fortfarande behöva en sjal, även om det faktiskt varit riktigt varmt de senaste dagarna. Igår hade vi 19°! Årets toppnotering.

Alma ville gärna vara med när jag fotade, som vanligt. Så det blir en bild på henne också. :-)

Vadarfåglar

Knashönorna... när vattnet började sjunka undan så gick de ut på lägdan, trots att det fortfarande var så mycket vatten att magarna blev lite blöta.

Och värphybridernas vana trogen, så fort de ser en människa som kommer de, alltid sugna på något gott. Det såg riktigt roligt ut när hon kom klivande genom vattnet, med höga knälyft.

Översvämningen...

 Den här våren bjöd på en rejäl översvämning, i flera omgångar, under snösmältningen. Det blir väl lite så, när det först är MASSOR av snö, sedan börjar smälta lite, sedan kommer ännu mer snö, och så en del regn emellanåt... Man får se upp så att inte skatteverket kommer och ska göra en omtaxering just vid sånt här väder. Sjötomt, då blir nog fastighetsskatten lite högre ;-)

 Här går alltså ån egentligen längst till vänster i bild. Resten är åker. Eller insjö.

Här syns lite toppar på sly och ris. Men mest ser det ju ut som en sjö här med. Grillplatsen syns inte alls.

 Och bron... ja, den stod på trekvart ett tag, vi trodde nästan den skulle lossna helt. Nu ligger den på plats igen, tack och lov.

Och när det känns för jobbigt att titta på översvämningen, då kan man som tur är vända blicken neråt och beundra krokusarna som äntligen vågat sig upp. Och nu har det faktiskt kommit ännu lite mer blommor, för det här var trots allt nästan tre veckor sedan. Våren är äntligen på väg, om än den var sen i år.

Lammbaren

Bertas små trillingar (som faktiskt inte är så små längre) kom på tekniken med att suga på napparna till slut. Hon som står längst till höger är det enda tacklammet vi fick. Lill-Berta ska hon få heta, och hon ska sparas.

Hennes bröder har inte fått några namn, de kommer nog att hamna i frysboxen till hösten, och då känns det lite konstigt att döpa dem.

Apropå frysbox så kommer det att bli en del kött till hösten. Det blev ju väldigt många bagglamm, hela sex stycken. De tre som är mest Dalapäls i kommer att få vara kvar som sällskap till Arn under den tid han inte får gå med tackorna (allmogefår brunstar lite när som, så vill man ha koll på när lammen kommer får man hålla isär tackorna och baggen). De verkar få så fin ull också. De andra tre bagglammen blir mat. Och så även Stina, vår tacka som är 50% Dalapäls. Hon är en hoppare av rang, hoppar galant sin dryga mankhöjd från stillastående och ännu mer om hon får ta lite sats. Och med hoppandet följer ett visst rymmarbeteende... som hon lär ut vidare till sin son... Dessutom är både hennes och hennes lamms ull inte vidare rolig, så det känns inte som något att avla vidare på. 

Det låter kanske hårt och kallt, men jag vill ju ha fåren mest för ullens skull, och då får man rensa lite. Bertas tacklamm ska få vara kvar, än så länge iaf. Hon har ganska fin ull, trots att hon bara är 50% Dalapäls, och så lär hennes lamm bli ganska stora, alltså lite mer mat på dem. Dalapälslammen är ju så små, så små, så det blir inte mycket kött på dem förrän de är vuxna. De fyra lamm som det är minst Dalapäls i är nästan lika stora som vår Märta redan nu! Jag ska försöka få lite bilder framöver som visar storleksskillnaden på dem.

Fårklippning

Vi klippte fåren för ett tag sedan. Och så har det varit så mycket annat, så jag har inte kommit mig för att blogga om det. Men nu så!

Märta, med tvillingarna. Nog ser det ganska sött ut med ett litet lamm som tittar fram under mammas svans. Lillebror passar på att tutta lite. Egentligen kanske lammen skulle ha fått vara i stallet, men de skreks och bäades så förfärligt från båda håll, så lammen fick vara med sina mammor när vi klippte. Lite besvärligt blev det ju, för lammen har en tendens att vara överallt på samma gång...

Man fick se till så att man inte klippte lammen samtidigt. Som sagt, de var överallt. Tur att barnen var med och gosade lite med dem emellanåt.

Bra också att vi var två klippare. Min rygg är inte helt förtjust i att stå framåtböjd så länge i taget, trots att jag har mycket närmare till fåret än vad sambon har. Men det är skönt att kunna turas om.

Att mamma sitter fast i klippstolen och att klippmaskinen surrar högt, det är inget hinder för en tuttsugen lammunge, inte. Märta var inte överdrivet förtjust, dock.

Nästan klar! Och lammen tuttar på... 

Alla mammorna klippta och klara. Efter den här pärsen så var de faktiskt ganska trötta, både tackor och lamm. Det ser ju ut som att varje tacka har hur många lamm som helst, eftersom Berta är borta. Tre lamm är ju faktiskt hennes.

Klippningen gick bra. Med tanke på att vi är ganska mycket nybörjare, så är jag rätt nöjd. Den här vårullen slängdes, det var alldeles för mycket boss och skräp i den eftersom de gått inne hela vintern. Till nästa höst ska vi bygga nåt bättre för dem, med ett ordentligt foderbord, så kanske även vårullen kan komma till användning. 

Jag ska erkänna att det blev lite blodvite också... Men det lyckades ju även den erfarna klipparen med i höstas, så jag skäms inte sååå mycket. Ångrade lite att jag inte köpte den där Jodopax-flaskan som jag stod och tittade på när vi var på Granngården bara. Det var Stina som råkade illa ut, jag orkade inte riktigt hålla henne, och så spratt hon till när jag klippte mellan frambenen, och då är det lätt att ett hudveck följer med i klipparen. Det har läkt fint, så allt gick bra, tack och lov.

I mitt nästa liv...

vill jag bli en katt. En katt på landet, som får vara ute så mycket hen vill, som får komma in och äta om jakten varit dålig, som får ligga i mattes knä och gosa när hen vill, som får sova i sängen, (eller ullkorgen, eller det för tillfället mjukaste stickprojektet...). En som får bo långt borta från vägar där folk kör som galningar, en som blir älskad och uppskattad både för sin jaktförmåga och sin personlighet.

Egentligen...

Tänkte jag blogga lite. Visa bilder på översvämningen, fårklippningen, lyckliga lösa höns... 

Men jag har en febrig snart-sjuåring som sitter hemma från skolan idag och pysslar med inbjudningskort till kalaset på lördag. Så jag hjälper till med det istället. Det kallas visst att prioritera, har jag hört. ;-)

Hon har beställt en ny kofta också. En randig. Med en massa knappar om jag ska lita på skissen hon gjort. Det kommer nog att bli slätstickat i grå gotlandsull, med ränder i rätstickning, i färgad gotlandsull. Jag längtar lite till hösten, när jag kommer att få lite mer egen ull, i riktigt fin kvalitet. Jag har stora förhoppningar på bagglammen vi ska behålla.

Måste fota lite lamm på "grön"-bete också.