Tovade vantar igen

Kanske minns ni vantarna jag stickade och tovade till femåringen? Jag började på ett par till åttaåringen också, upptäckte att garnet inte skulle räcka om jag använde det både till bakgrund och mönster som jag gjorde på lillasysters. Suckade, rev upp och så kom julstök och annat emellan. Ja, jag kan ju skylla på julstöket lite i alla fall. Mycket var det nog att jag blev sur och besviken och inte ville mer när det inte blev som jag tänkte...

Under sportlovet tog jag mig i kragen och började om, ljusgrått garn till bakgrunden och det handfärgade till mönster. Jag är nöjd, storasyster är nöjd och nu ska jag bara komma på hur jag ska sticka mina egna och sambons. Fast... det kanske får vänta till hösten. Temperaturerna nu ligger ganska stadigt ovanför nollan, och vi väntar både lamm, kaninungar och snart förhoppningsvis kycklingar.

Det är den här sura damen med bister uppsyn som ska få ägg att ligga på istället för golfbollar. Även om det är lite rörande att se henne putta in golfbollen under magen så att den ska hålla sig varm och go. Den här gången lurade jag henne inte till att börja ruva på golfbollar, utan de la jag dit när hon redan visat sig villig att ligga platt som en pannkaka. Jag har nämligen beställt Islandshöneägg från en tjej som har renrasiga. Vi har ju försökt köpa renrasiga islänningar tidigare, men blivit lurad två gånger, så vi har bara två rena hönor och en ren tupp. Hönan som surar nu är en maran dock, men en riktigt bra hönsmamma. Och generna på ruvhönan spelar ju ingen roll när äggen kommer från en ren grupp.

"Stick hit fingret om du törs!"

Fåglarna på gården!

Vi blev med kalkoner under midsommarhelgen. Fyra stadiga, trevliga och nyfikna små varelser. Som inte är så små längre. De väger mellan 7 och 8 kilo nu... Men till alla som tror att kalkoner är elaka: de är de inte! Jag som inte har någon erfarenhet alls från kalkoner tycker att de här är väldigt mysiga. Däremot är det svårt att fika/äta utomhus... de är väldigt nyfikna, som sagt, och dessutom ALLTID hungriga. Hönorna har vi dresserat med en blomspruta för att få matro, men det funkar inte med kalkonerna. De bryr sig inte ett dugg om att få en välriktad vattenstråle i ansiktet. Knasfåglar! :-) Dessa ska bli mat senare i höst. Och till våren tänkte vi försöka få tag på ägg från bronskalkoner och ta fram egna. Annars blir det nog sådana här igen. Även om vi är sugna på att ha ett avelspar av bronsvarianten.

Kalkonerna har nämligen visat sig vara effektiva hökskrämmare! I morse kom höken på besök, men hen blev nog lite paff, det som såg ut som stora, feta höns uppifrån himlen, visade sig vara 8-kilos kalkoner som inte alls hade några planer på att bli hökmat! Det var ett bra tillfälle att visa upp den omtalade aggressiviteten, måste jag säga.

Heeej...  

 Har du något gott till mig?

Och så har vi äntligen fått en lyckad kläckning! Tidigare i sommar la sig en av islänningarna, men hon klev av äggen dag 19... :-/ En av maranhönorna har dock visat sig vara en mycket god mor. Nåde den som rör hennes kycklingar! Fyra små dunbollar blev det, även om de också börjar vara stora nu. De går ut tillsammans med de andra hönsen varje morgon och pickar glatt i gräset efter insekter. Och så har en av våra unghönor, som började värpa nu i juli, bestämt sig för att september är en jättebra månad att ruva på! Jag försökte övertala henne att det inte är det, men hon är tjurig, så hon ska få ett par ägg hon med. Förutsatt att hon accepterat att jag flyttade henne från höskullen till stallet. Jag vill inte ha ruvbajs i höet som fåren ska äta i höst, tack! På bilden ser hon väldigt rufsig ut, hon hade nästan inga fjädrar kvar på ryggen. En nackdel med att vara tuppens favorit. Nu har hon fått tillbaka allt, eftersom hon inte låtit tuppen komma i närheten på ett par månader... :-)

Här mina små barn, kokt ägg är mums!

Det är vår i luften

Vi har haft några riktigt varma dagar, med strålande sol och dagsmeja. Solen börjar värma, snön börjar smälta ihop lite. Och när det är så pass många plusgrader brukar jag öppna till hönorna, för att de ska ha en chans att gå ut om de vill. 

Och visst. De kliver gärna upp i fönstret, men sedan tittar de på mig, på snön, på varandra... och jag ser hur de tänker "alltså, tror hon vi är dumma, eller? Gå ner på snön!? Inte finns det några buskar att gömma sig under heller, och inga maskar... nä, kom igen när snön smält bort."

Förhinder...

Jag lovade ju bilder... Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

I måndags när jag kom ut i stallet hade vi fått inte mindre än fyra lamm! Lite tidigt, tänker ni kanske? Jo, det är det. Men eftersom baggarna rymde in till tackorna i somras så blev det som det blev... Jag gav upp och släppte ihop dem, eftersom "skadan" redan var skedd på åtminstone en tacka och jag hellre vill ha alla lamm samtidigt. Vi har ju bara fyra tackor, så det blir ändå inte så många.

Fyra lamm, alltså. Från tre tackor, Märta fick tvillingar igen. Måndagen gick därmed åt till att flytta över tackorna och övertala Märta till att låta båda lammen dia, hon var lite tveksam till det nämligen. Jag trodde verkligen att jag lyckats få henne att acceptera båda, även om jag fick hålla fast henne och ställa lammen i position - återigen är jag tacksam över den ringa storleken på våra får, den manöver jag fick göra hade varit omöjlig med en stor texel/finullstacka, åtminstone för mig - för att de skulle få dia. Trött, lite orolig, men mest hoppfull gick jag så till sängs på måndagskvällen.

På tisdagens morgon hittade jag Märtas tacklamm till synes livlöst. Så såg jag en liten ryckning i benet och när jag lyfte upp henne skrek hon. Försökte få Märta att ta hand om henne, men det var omöjligt. Så vad göra? In i köket, elda i vedspisen, värma vetekudde och mjölkersättning... Hela tisdagen ägnades åt att försöka få upp värmen i den lilla kroppen och att få i henne lite mat, men tyvärr... Troligen var det något fel på henne redan från början, även om det inte var något som jag märkte, eftersom mamman aldrig ville ha henne. De verkar ha ett sjätte sinne för när avkommorna är för svaga för att ödsla energi på. Och det är väl naturens gång, även om det med mänskliga mått känns grymt. Nu är vi glada för de tre lamm som lever och mår bra och väntar med spänning på den sista tackans lamm, hur många som blir där.

Med allt som varit med får och lamm, har det alltså inte blivit några koftor tvättade och blockade. Det har faktiskt knappt blivit en enda maska stickad under de här två dagarna. Och idag tog Martina sin kofta till skolan, oblockad... jaja, varm är den ju ändå. Men jag får försöka tvätta och blocka i kväll istället.

En annan glad nyhet på djurfronten är att våra tre unghöns nu börjat värpa och den svart-vita islandshönan har kommit igång efter ruggningen. Det i kombination med att våra värphybrider inte riktigt fattat att de ska vila på vintern gör att vi som mest kan få åtta ägg per dag. Måndag var en sådan dag. Och igår blev det "bara" fem. Men det blir massor med ägg, från glada, lyckliga höns. Jag erbjöd dem faktiskt att gå ut en dag då det var både plusgrader och vindstilla och de hoppade glatt upp i fönstret. Där satt de sedan och tittade bedrövat ut på all snö... De lär inte gå ner på marken förrän det börjar bli åtminstone några barmarksfläckar. 

Vadarfåglar

Knashönorna... när vattnet började sjunka undan så gick de ut på lägdan, trots att det fortfarande var så mycket vatten att magarna blev lite blöta.

Och värphybridernas vana trogen, så fort de ser en människa som kommer de, alltid sugna på något gott. Det såg riktigt roligt ut när hon kom klivande genom vattnet, med höga knälyft.

Miniägg och jätteägg!

I söndags hittade vi ett miniägg i redet hos hönsen. En av Islandshönorna som lagt två ägg samtidigt, och det ena var så litet som ett vaktelägg.

Alma vill som vanligt att mamma ska ta "ögonblick" på henne också!

Och i morse hittade vi ett jättestort ägg, hela 91 gram vägde det. Det kommer från en av våra unghönor, en värphybrid. Här syns storleksskillnaden väldigt tydligt. Längst till vänster jätteägget, i mitten ett normalstort ägg från våra hybrider och längst till höger miniägget. Islandshönsen värper i vanliga fall ägg som väger cirka 50 g, ungefär som det i mitten alltså.

Jag blev nyfiken på att knäcka för att se om det verkligen var någon gula i miniägget. Sådana ägg brukar kallas jungfruägg och bara innehålla äggvita. Men det var faktiskt en gula i det, även om den såg lite konstig ut. Fast det kan nog ha varit bara äggtrådarna som gjorde att det kändes konstigt, de var nämligen av ganska normal karaktär och storlek.

Här är alla äggen knäckta. Överst ett vanligt ägg, till vänster miniägget - vilken skillnad! - och längst ner det stora, som mycket riktigt hade två gulor. Så nu måste jag väl ta och baka nåt då... :-)

Hönsflocken decimerad

Vår hönsflock startade ju med fyra tuppar och tre hönor. En tupp bytte vi mot hö tidigare i höst. Och så var de bara tre...

Sedan hade vi en som vi tänkte att vi skulle ta bort på grund av, hmm, medicinska orsaker. En tupp som går omkring och ruskar på huvudet konstant kan helt enkelt inte vara riktigt normal. Att han dessutom var ganska aggressiv mot både de andra tupparna och hönorna samtidigt som han var rätt egoistiskt när det gällde fodersök bättrade ju inte på hans odds.

Tyvärr så hann vi inte ta bort honom förrän han en dag gett sig på den tuppen vi hade tänkt behålla, vilket tyvärr slutade med att vi fick ta bort båda två. Kvar blev då den vita, som vi döpt till Vidar. Så nu består vår flock av tre hönor och en tupp, vilket har resulterat i ett nytt lugn på gården. Och Vidar sköter flocken riktigt bra, varnar för faror och jagar bort konkurrenterna (skatorna). Sammanhållningen i flocken har blivit väldigt mycket bättre.

Hönorna har vi döpt till: Grållan (den grå), Agda (den ljusbruna) och Prillan (högsta hönset). Att fota en flock hönor är inte det lättaste, i alla fall inte om man vill ha dem på samma kort. Här är de någorlunda samlade, även om både Grållan och Prillan vänder baken till. 

Hönorna - och lite kackel ;-)

Det har varit lite tyst på bloggen...

Om ni kommer ihåg, så skulle jag på kurs för två veckor sedan. Ulldagar på Balfors Gård. Väldigt roligt, även om det var alldeles för kort tid med två dagar. Man hann ju inte prova allt man ville! Jag fick i alla hjälp att få ordning på min gamla spinnrock som jag hittade på loppis i somras. Den är faktiskt jättebra, så jag önskar mig inte längre en ny i julklapp. En kardmaskin, däremot...

Väl hemma efter två inspirerande dagar med trevligt sällskap och bra väder, ville jag försöka spinna så mycket som möjligt innan nästa kurs, spinna vidare. Dessutom rymde ett av fåren, så det har varit lite besvär med det också. Och min stora tjej har börjat skolan, trots att jag tyckte det var nyss hon var så liten, så liten. Tiden har med andra ord inte riktigt räckt till.

I väntan på att jag fotar och laddar upp lite mer bilder (jag har ju lovat att visa resultatet av kursen) tänkte jag att jag skulle visa hönorna, jag tror nämligen att jag glömt bort att blogga om dem.

Här är hela flocken. Tre hönor och fyra tuppar. Det lär bli tuppgryta i höst, tyvärr. Men så är det när man köper en flock kycklingar, lite lotteri. Och förhoppningsvis ska det väl bli fler av dem. Islandshönsen är mycket trevliga (förutom när de löper amok i trädgårdslandet) och klarar sig mycket bra ute. De är duktiga på att leta mat och hålla koll på faror.

Jag tvivlar visserligen på att Hedvig utgör någon större fara för hönsen, men den mörkbruna hönan håller inte med, utan har bestämt sig för att jaga bort henne. Och hon gör det med besked, har till och med lyckats nypa henne i svansen!

Att Hedvig sedan är så snäll att hon bara går undan, det ska nog hönan vara tacksam för.

Så, lite kort, men det kommer mer. Jag måste ju visa alla garnerna jag spunnit, och spinnhörnan jag inrett. Och så borde jag ta och schemalägga blogg-tid, så kanske det kan bli lite mer frekventa inlägg här...