Mars

Mars, när ljuset återvänt på riktigt och vi börjat vänta lamm på allvar... lite hantverk hinns förstås alltid med också!

Garnet färgades mörkt blått, med lite svart och grönt i färgbadet. Planen var dels mössa, dels mönsterstickade vantar...

Och så fick de söta hundarna sina söta tröjor. Lite protester när de skulle på, men sedan var de rätt nöjda, särskilt lilla Molly som är mest frusen av de två.

Färgade en massa olika blå och gröna nyanser till dotterns islandskofta. Sambon valde bland de här färgerna till sin kofta också.

Och efter ett gäng mössor med olika avslutningar hittade jag äntligen en jag kände mig nöjd med. Nu är det bara det där med att få ner mönstret på papper och hitta någon som vill provsticka lite också...

Damerna i stallet börjar bli tjockare och tjockare...

Och matte passar på att inspektera krypgrunden till huset innan handledsoperationen i april. Torrt och fint, inga problem - förutom att det är rätt trångt och dessutom lite för mycket spindlar för min smak...

Den första islandskoftan hann nästan bli helt klar innan operationen. Jag började sy fast dragkedjan i väntrummet på handkirurgen.

Spricker de inte snart!?

Ja, tydligen! :-) Vitsippa först ut, med tvillingarna Birk och Ronja. Allt gick bra, hon är en duktig mamma och fixade allt själv.

Det vita garnet fick efter önskemål bli grått, med lite blått och grönt i färgbadet för att matcha det blå ännu bättre.

Och så fick jag tillbaka min fina kofta från mästerstickaren Elisabeth. Fantastiskt vackert arbete. Och en underbar kofta som förutom att värma mig kommer att hjälpa mig att hålla vikten, eftersom den inte medger att jag går upp det minsta... ;-)

Februari

Februari innehöll ganska mycket rensning av ull, spinning och stickning, samt lite förkylda barn och därmed ännu mer sticktid... Provade ett eget mössmönster, så det blev några olika varianter av avslutning på en mössa i smockresår. Just den här gröna hamnade lite senare hos en vän i försenad 60-årspresent. 

Ullrensning, ja... den här ljuvliga fällen trodde jag först var en lammfäll, för den var så otroligt mjuk och fin, med en nästan osannolik glans. Insåg dock att den var alldeles för stor för att vara en lammfäll, så den tillhör någon av våra vuxna tackor, troligtvis Ullis. (Nu i höst har jag varit duktig och märkt upp varje fäll med namn på fåret som lämnat den ifrån sig. Jag har visst inte så bra minne som jag tror att jag har...)

Efter tvätt borstade jag topparna lite, vek varje tott över fingret och spann ett slags halvkardgarn med halvlångt drag, vilket gav ett väldigt luftigt, mjukt och glansigt garn. Det här garnet färgades sedan och stickades upp till en annan god vän, bild kommer längre fram...

Baggarna Back-Arn och Vide njuter av gott hö i vinterhagen.

Lite pyssel, armband från Aldrig ensam, ett till en vän, ett till äldsta dottern och ett till mig själv. För alla kan må dåligt i själen emellanåt och tja, jag gillar tanken på att bryta lite av de tabu som finns kring psykisk ohälsa. Och här skulle jag kunna skriva långt mycket mer, men det får i så fall bli i ett annat inlägg. 

Lite snö kom det också, även om det inte blev några större mängder den här vintern. Ljust och fint blir det i alla fall! Och skönt när ljuset så smått börjar återvända i februari.

Provade på att sticka islandströjor genom att sticka små hundtröjor till en kompis frusna vovvar. Bättre att sticka något smått än att ge sig på en kofta i XL till sambon det första man gör och betydligt roligare än att sticka provlappar. Modellbilder på hundarna kommer, och det var faktiskt så roligt att sticka islandsmönster att det har blivit koftor till båda barnen och sambon, och det ska bli en till mig själv också. 

Apropå min käre sambo, så fick jag ett presentkort på en elektrisk fårsax i julklapp av honom, vilken provades på gänget med runda magar. Alltid lika spännande att vänta på lamm... 

Vi hann också med en chokladprovning nere i Ö-vik, Jeltsjes chokladpraliner kom upp med massor av goda praliner. Några följde med hem också, såklart!

Januari

Vad gjorde jag i januari, då? Jag började sätta nytt tyg på våra köksstolar, det kändes välbehövligt av någon anledning ... ;-) Fast en stol har fortfarande kvar det gamla tyget - men vilken dag som helst! :-) Tappade lite lusten eftersom sitsen är så otroligt hård, det är nästan omöjligt att få in klamrarna, trots ny och kraftigare häftpistol.

Bakade Pällhästar, vilket jag hade tänkt göra innan jul, men då hanns det inte med. Mamma bakade alltid dessa till jul när jag var liten, nu har jag gjort det i två år och tänkte att jag skulle fortsätta traditionen. De heter Anisbröd om ni vill söka efter receptet, sedan kallas de tydligen "Pitepöjka" också, men hemma hette de Pällhästar, så det får de göra här också.

Lite kel med Vide. Han är en väldigt trevlig bagge, men lite osäkert känns det när han vill gosa mot ansiktet (eller om det var min mössa han tänkte äta upp). Hornen är inget man vill ha alltför nära kontakt med och även om han är snäll och inte stångas med flit, så räcker det ju med att han ruskar på huvudet för att man ska kunna få sig en smäll. Mina lår brukar vara vackert blåprickiga efter att jag klippt baggarna, eftersom jag sätter dem mellan benen när jag ska klippa runt halsen ...

Under trettonhelgen åkte vi hem till min pappa en dag, det här är utsikten över mitt föräldrahem och sjön. Barnen passade på att åka skrana i backen där jag åkte pulka som barn. Det blir inte så ofta vi åker hem numer, det är lite långt att åka 18 mil tur och retur bara över dagen och att sova över är lite besvärligt med tanke på djuren. Ingen som har en husalf över?

En suddig bild av en vackert rodnande morgonhimmel här hemma.

Jag fick tummen ur och gjorde i ordning ett rensbord i garaget till ullen. Skönt att inte behöva ta in den smutsiga ullen i huset, praktiskt att kunna låta fällen ligga kvar på gallret när jag måste avbryta för att laga mat eller andra sådana där sysslor som tydligen måste gå före ulljobbet ibland... ;-) Och vilken ull de producerar, våra vackra får! Om jag inte minns alldeles galet är det Majas ull på bilden.

Baggarna trivs bra i sitt vinterviste, men matte ska nog försöka bygga ett tak till höhäcken i höst, så blir det mindre att skotta. Och kanske ändra lite på designen i övrigt, så att de inte kan hoppa upp och ställa sig I höet ...

Och en strålande vacker vinterdag fastnade visst på bild. Kallt och gnistrande vackert.

Jag råkade stöta i lampan över köksbordet när jag styckade en grishalva i december. Till mitt försvar var jag inte den första som stött till skärmen, den hade redan en spricka i glaset när jag gav den en smäll. När jag började kolla lite närmare på armaturen för att kunna beställa en ny skärm insåg jag att det nog var lika bra att byta sladd också. Eller, faktiskt bytte jag till en annan armatur vi hade liggande, där skärmen gått sönder i en flytt, eftersom den som hängde där var väldigt spröd i plasten och inte kändes särskilt säker ur elsäkerhetssynpunkt. Beställde ändå ny sladd, för att få den lite snyggare och mer ursprunglig. Och tänker man inte efter före, kan man få göra jobbet två gånger, jag lyckades montera stickproppen på fel sida ... Men snyggt blev det, med en ny sladd och en ny skärm i äkta opalglas.

Nöjda killar med hö fulla munnen!

Tar mig en liten bit på löparväven emellanåt. Känns lite motigt, bara. Det är ju inte en varp jag valt själv, utan den som satt i vävstolen när jag köpte den och som jag tänkte att jag skulle öva på. Men det är trist att väva löpare i lin, när man vill väva filtar i ull, med handspunnet inslag. 

Och en suddig skymningsbild som inte på långa vägar gör den vackra solnedgången rättvisa.

När matte torkar ull på vardagsrumsgolvet blir katterna glada! Finns inget bättre att ligga på än varm, gosig ull. Särskilt när det är vinter och extra kallt på golven.

Så var det visst en sambo som fyllde år och fick en Schwarzwaldtårta till efterrätt. 

Januari började ju med att vi fick lov att ta bort Arn, som inte orkade med längre. Mycket tråkigt, även om det var väntat. Något annat som var väntat, var att vi fick lov att ta bort vår älskade Hedvig, vår gamla kattdam. Hon, som kastade sig in i mitt hjärta när hon som kattunge klättrade upp på min axel när vi var på besök för att titta på hennes syster för att min dåvarande mans morfar behövde en ny katt, och sedan satt kvar på min axel hela besöket. I mitt hjärta finns hon fortfarande kvar, men den 29:e januari fick hon sluta sitt jordeliv och jaga möss hos änglarna istället. Ett jobbigt beslut att ta, även när man vet att det är rätt. 

Vår fårresa - från blandrasflock till genbank

Det här inlägget är i stort sett samma text som publicerades i senaste numret av allmogefåret, men med färgbilder och några tillägg.

 Arn tyckte att det var viktigare att gosa med matte än att hon skulle

röja sly i bagghagen - sommaren 2013

Jag blev ombedd att skriva lite om hur jag använder ullen från våra fina Dala-Pälsfår till det här temanumret, men först tänkte jag lite kort berätta hur vår fårresa startade. Från en blandrasflock till genbank på fem år, skulle man kunna säga.

Hösten 2010 gjorde jag mina första trevande försök att spinna eget garn. Det blev kanske inte det vackraste garnet, men väldigt, väldigt unikt... Under vårvintern 2011 hittade vi vårt hus, med en ganska fin ladugård och lite hagmark. Hagmarken skulle ju behöva röjas på ett eller annat sätt och varför inte låta några får göra det, så får vi gratis ull också tänkte vi. Vi pratade med Kia Jonsson i Forsbacka utanför Vännäs, om att köpa några får av henne. Vi var inte redo att köpa genbanksdjur utan köpte fyra blandrastackor och så Arn som hade “gjort sitt” i genbanken, men som Kia tyckte var för trevlig och fin för att slaktas. Den 11 augusti 2011 flyttade de hem till oss i Nyland utanför Umeå och Arn visade sig verkligen vara en trevlig bagge. Lugn och fin i humöret, snäll både mot människor, tackor och bagglamm, dessutom en riktig kelgris som verkligen njuter av att klias. Han har gett fina lamm, flera med väldigt fin ull. Men det där med gratis ull var nog mest en väldigt naiv önskedröm... ;-)

Under de fyra första åren med fåren lärde vi oss otroligt mycket och fastnade verkligen för Dala-Pälsfåren, så vi började fundera på att bli genbank så småningom, men kände inte att vi hade någon brådska. Tänkte kanske vänta tills barnen blev lite större och var egentligen ganska nöjda med vår lilla blandrasflock där vi hela tiden försökt spara de lamm med bäst ull för handspånad.

Ibland väljer livet väg själv, dock. Elin Dahllöv blev ny genbanksansvarig och upptäckte snart att Arn fortfarande levde, fast utanför genbank. En viktig och foundernära (Arn - Oden - Weit) bagge, idag den äldsta och mest foundernära levande baggen i Weits linje.

Det ena gav det andra och i september 2015 köpte vi sju tackor i genbank, fyra från Ingela i Västerås, samt tre från Kia. Arn hade hunnit bli åtta år. Vi hade egentligen bestämt oss för att ta bort honom den hösten eftersom han med åren tappat en del tänder och haft lite svårt att hålla hullet under vintern, men han visade sig ha ork kvar för att betäcka både genbankstackorna och några av blandrastackorna. I mars och april 2016 föddes fem bagglamm och fyra tacklamm i genbanken. Tre av dessa bagglamm har flyttat söderut, till Rättvik och Yvonne på Björgården, genbank 837, till Aneby och Staffan på Åsens by, genbank 591, samt till Hunnebostrand och Nordens ark, genbank 22. Ett tacklamm och en vuxen tacka flyttade till Bohuslän och Marianne och Lennart på Bohuslamm, genbank 2109. Arn har gått med de vuxna tackorna även denna höst, dock fick han nöja sig med de sju genbankstackorna. Han får lite extra foder för att hålla hullet, är lika gosig fortfarande och pigg för sin ålder, men tidpunkten för då vi måste säga adjö till honom närmar sig nog tyvärr.

På trettondagsafton, den 5/1 2017, fick Arn somna in. En mycket speciell bagge betar numera på de evigt gröna ängarna. Aldrig mer kommer han att springa emot oss för att bli kliad, aldrig mer kommer han att bräka uppfordrande för att få godis, aldrig mer kommer han blunda och vifta på svansen när vi kliar honom på precis rätt ställe... han fattas oss. 💖

Arn 2007 - 2017

Så till ullen. Jag utger mig på intet sätt att vara någon expert, men jag vet vad jag själv gillar och tänkte försöka beskriva hur jag väljer ut vilken sorts ull jag använder till olika ändamål. Ullen från våra Dala-Pälsfår kan vara mycket eftertraktad hos hantverkare om den är av bra kvalitet och varsamt klippt. Olika typer av ull förekommer, dessutom ofta på ett och samma får, vilket gör att man kan få flera olika sorters garn från samma individ om man sorterar fällen noga.

Lammull från Gosnos, spunnen direkt från lock.

Ett blankt, starkt men ändå mjukt garn.

I skrivande stund håller det här garnet, med hjälp av en god vän,

på att bli en kofta till mig.

900 gram garn, varav en del växt- och svampfärgat.

Jag kardblandade ull från flera av våra får och spann det till ett ganska

luftigt garn till min svägerskas 50-årsdag.

Ull av ryatyp
Denna ull kännetecknas av lång, ganska rak eller lätt vågig ull med mjuk, lite kortare, bottenull och blankare, lite längre täckhår. Det är lamm med denna sorts ull som kan få den karaktäristiska franslammslocken, då täckhårens långa staplar slutar i en elegant korkskruv. Det var dessa skinn som användes till bräm, alltså vid knäppkanten, nederkanten och handlederna, på kasungerna.

Ullen kan separeras i bottenull och täckhår och spinnas var för sig, bottenullen kardad och spunnen till ett mjukt, luftigt garn, täckhåren kammade och spunnen till ett blankt och starkt garn. Man kan också spinna den här ullen direkt från tvättade lockar som man bara kammar lite lätt i topparna och sedan spinner från klippänden för att få en jämn fördelning av kortare och längre fibrer i garnet. Särskilt lammull passar bra att spinna på det här sättet, då täckhåren brukar vara grövre hos vuxna individer, men det beror också på vad garnet ska användas till. När man spinner både bottenull och täckhår samtidigt får man ett garn med både lite luftighet, vilket ger ett varmare plagg, och styrka från täckhåren, så det kan passa bra till strumpor eller ytterplagg. Av vad jag har kunnat uttyda är ryatypen den vanligaste ullen hos Dala-Pälsfåren.

Ull av gobelängtyp
Den här typen av ull är blank och lockig, innehåller inte så mycket bottenull och ger ett starkt och blankt garn. Sådana lockar är också fina att använda som de är, till kransar, tomteskägg eller varför inte ett tovat får? Man kan också lägga in de här lockarna i kanten på tovade dynor eller pulsvärmare eftersom de håller formen bra även vid användning. Ett annat användningsområde är att göra en tovad fäll av gobelänglockar, där man tovar fast lockarna på en baksida av kardad ull.

Ull av finullstyp
Mycket finkrusig ull som nästan helt saknar täckhår. Oftast väldigt finfibrig och mjuk. Passar ypperligt till att karda och spinna till ett mjukt, luftigt garn till plagg som ska vara nära huden. Ett garn som är luftigt spunnet blir varmare än ett garn där fibrerna ligger jämnare och tätare i tråden. Det blir till exempel varma vantar som kan valkas lite för att få bättre hållbarhet.

Dala-Pälsfåren kan som sagt ha flera olika sorters ull på samma individ, till exempel fördelat enligt följande: Runt huvud och hals ner mot frambenen finull, över bogen ull av gobelängtyp som på rygg och sidor övergår till ryaull vilken på låren blir grövre.

Vad vill en handspinnare ha för slags ull då?
Naturligtvis beror det på personliga preferenser, vad man tycker om att arbeta med och vad man tänker använda garnet till. I stort sett all ull går att använda, det handlar bara om att hitta rätt användningsområde. Generellt kan dock sägas att ingen handspinnare, eller annan ullhantverkare, uppskattar dubbelklipp, höboss, gräsfrön och dylikt i ullen då det tar mycket tid att rensa bort. Tovade toppar och väldigt smutsig ull är inte heller önskvärt, inte heller märghår och mycket grov ull, även om grov ull kan användas till exempelvis mattgarn. Märghår gör ingen spinnare glad, dock. Döda, vassa strån som sticks och bryts av. De tar inte heller upp färg som den övriga ullen.

Att ta tillvara ullen
När jag själv klipper försöker jag få så lite dubbelklipp som möjligt. Istället går jag över fåret en gång till när jag tagit undan ullen. Det underlättar rensningen om man lyckas hålla fällen så hel som möjligt, men det är inte det lättaste med den här typen av ull, eller så är det jag som behöver öva mer på att klippa så att den håller ihop... Allra lättast är det om man kan rensa ullen i direkt anslutning till klippningen. När jag lyckas med den ambitionen lägger jag ullen på ett rensbord, en träram där jag fäst ett putsnät (finns att köpa på till exempel Biltema eller ett byggvaruhus, hönsnät funkar också men har lite väl stora hål). Fördelen med ett rensbord är att smått skräp och höboss lätt ramlar ut och ner på golvet jämfört med att rensa direkt på ett bord.

Här är det Majas ull som blivit rensad, sorterad och

ligger i väntan på tvätt.

Jag börjar med att lägga fällen med klippänden uppåt och plockar bort dubbelklipp. Sedan vänder jag på fällen och tar bort mycket nedsmutsad ull och eventuella tovor, samt ull kortare än 3-4 cm. Ska man sälja ullen direkt till hantverkare kan man med fördel sälja hela fällen direkt efter grovrensningen, märkt med namn och information om fåret. En del vill dock hellre köpa mindre mängder tvättad ull, men att veta namnet på fåret är ändå roligt.

Efter grovrensningen kan ullen sorteras efter typ, särskilt om det är en individ med stor variation på ullen över kroppen. Sedan kan man välja att använda ullen från en individ enskilt, eller blanda ull av samma typ men från olika individer om man vill ha en större mängd enhetligt garn. Ska man skicka ullen till spinneri kan det vara bra att samla tillräcklig mängd av samma sorts ull, eller åtminstone skilja på lammull och ull från vuxna djur.

Ska man ta hand om ullen själv är det dags att tvätta den. En del tycker inte att det behövs, men för min del räcker det med att se på vattnet när man tvättar händerna efter att ha klippt det till synes rena, vita fåret för att vilja tvätta ullen innan jag börjar karda och hantera den... jag känner också alltför många som fått problem med luftrören av att hantera otvättad ull och personer som fått tråkiga infektioner då de stuckit sig på en kardnocka när de kardat otvättad ull. Det finns många sätt att tvätta ull och jag använder olika metoder för olika ull, så jag tänker inte gå igenom alla. Använd inte såpa bara. Ull mår bättre i en lätt sur miljö och har man inte ulltvättmedel kan man använda vanligt hårschampo eller bara rent vatten. Och undvik stora temperaturväxlingar och mycket rörelse under tiden!

Slutligen måste jag få skryta lite med att vi lyckades ta hem två priser i årets ull-SM på Wålsteds i Dala-Floda! Tacklammet Blanka efter vår favorittacka Saga vann silver i allmogeklassen och bagglammet Back-Arn efter Backa vann ”folkets val nära” - en omröstning bland besökarna. Blanka har en vacker, glansig ull av övervägande ryatyp, eller med juryns ord: ”En vacker representant för Dala-Pälsfårets ull. Mångsidig ullfäll som kan spinnas rakt av som den är. Använd detta djuret i avel!”

Jag vet att vi i föreningen inte ska avla på ull på det sättet, men det var ändå ett väldigt roligt omdöme att få! Men de har en poäng i det omdömet också, att låta ullkvaliteten vara en av faktorerna att ta hänsyn till när man väljer livdjur. Ser man till hur Dala-Pälsfårens ull och skinn använts historiskt kan man nog anta att ullkvaliteten var en ganska viktig faktor.

Back-Arns ull hade tyvärr ganska mycket skogsskräp i sig, då han och hans bröder gått i skogshage under senare delen av sommaren, men den var väldigt finkrusig och mycket mjuk, så det var nog det som tilltalade besökarna som röstade på den. Båda fällarna såldes till handspinnare på auktionen efteråt. Man fick sätta ett reservationspris på fällarna man skickade in, och jag ville verkligen ha tillbaka framförallt Blankas ull och satte ett i mina ögon högt utropspris, 500 kr för hennes fäll som vägde cirka 600 gram. Den blev såld för 700 kr, vilket ger ett kilopris på hela 1166 kr!

Ulliga hälsningar från genbank 2065
Carina och Urban

SM-silver!!!

Efter en sommar som inneburit väldig lite datortid på grund av, tja... livet, liksom, kan jag stolt meddela att vi deltagit med två lammullsfällar i Ull-SM i Dala-Floda. Och att det gick väldigt bra.

Det hela började i mitten av augusti med att Kia Jonsson på Forsbacka ull, som vi köpt grunden till vår fårflock av, ringde upp mig och undrade om jag hade några fina Dalapälsfällar. Kia Gabrielsson på Ullsörvis var nämligen på besök hos henne och sökte råull från Dala Pälsfår. Det bestämdes att Kia G skulle komma förbi hos oss på hemväg efter ulldagar i Norrbotten. 

Och bättre födelsedagspresent kan väl knappast en ullnörd få, än ett besök av en av Sveriges kunnigaste inom ull? För det föll sig faktiskt så, att det var på just min födelsedag hon skulle passera oss. Hon hade med sig ull från en vän i Norrbotten, en ljuvligt mjuk blandning av 75 % BFL och 25 % cashmere, handfärgat i skira gröna toner. Själv hade hon med sig kardband av svart och grå Blaeset sau och så fick jag en påse fantastiskt mjuk norsk pälsull. Vi åt tårta, pratade ull och får och så tittade vi på vår ull. 

 På bilden syns också blommorna från sambon och barnen (fick också en snygg vattenkanna i röd plåt och arbetshandskar i nästan rätt storlek - jag har för små händer för att kunna hitta rejäla arbetshandskar) och den lyxiga tvålen jag fick av Ellinor.

Hon hittade en fäll från ett korsningstacklamm som hon tyckte att jag skulle tävla i SM med, men jag tyckte själv att den var lite för skräpig, dessutom hade jag redan tagit delar av den. Det fanns även en tackfäll (Backas ull) från höstens klippning hon tyckte om, men jag tyckte inte att det kändes bra att skicka en fäll som legat otvättad och inte helt optimalt förvarad nästan ett år. 

Därmed begav vi oss ut i fårhagen istället. Nu är ju inte Dalapälsarna de mest optimala fåren att visa upp för främlingar, men baggarna var ganska medgörliga och lät oss titta på deras ull ganska noggrant. Roligt att de fällar Kia tyckte bäst om var de som jag själv gillade, även om jag inte riktigt haft orden till att förklara varför. Backas och Arns bagglamm, Back-Arn blev favoriten. Han har otroligt mjuk och krusig ull, och väldigt lite märghår. Bland tackorna valdes Sagas och Arns lamm Blanka ut, hon har en lång, vacker och glansig ull av rya- och gobelängtyp. Flera av tackorna fick också beröm av Kia, men tyvärr har många av dem en del lätt tovade och lite sköra toppar, troligen till följd av lite för lite protein i samband med lamningen. Många av tackorna var inte alls pigga på att bli alltför närgånget undersökta heller, så det kan finnas fler guldkorn bland dem! Nu vet jag ju ännu bättre vad jag ska titta efter också, så att jag kan sortera bättre vid klippningen.

Här är Back-Arn nyklippt och brorsorna snusar nyfiket på honom. Det är alltid spännande att få en "ny" kompis i hagen. I alla fall är det så de beter sig, trots att de står bredvid och tittar på när jag klipper. Knasfåren...

Back-Arns fäll var det tyvärr ganska mycket skogsskräp i, nackdelen med en skogshage. Han fick ändå omdömet "otroligt mjuk" och uppenbarligen brydde sig inte besökarna på Ull-SM om att det fanns barr i ullen, eftersom han vann "Folkets val Nära".

Här syns Blanka när hon fick slippa ur mattes grepp och springa tillbaka till flocken. Hennes ull är helt underbar! Och inte alltför skräpig. Blank, lång och mjuk. Blanka vann silvret i allmogeklassen, med följande utlåtande från juryn:

”En vacker representant för Dala-Pälsfårets ull. Mångsidig ullfäll som kan spinnas rakt av som den är. Använd detta djuret i avel!”

Jag är så stolt och glad över detta! Visst hoppades jag att det skulle gå bra, men jag vågade väl aldrig tro att det skulle gå så är bra! 

Titta vilka vackra lockar hon har, fina Blanka! Eftersom jag egentligen inte ville släppa hennes ull hade jag satt ett högt reservationspris på den och trodde att jag garanterat skulle få igen den, men tji fick jag... båda fällarna blev sålda på auktionen, till handspinnare som jag hoppas är nöjda med sin ull. Jag vet åtminstone att jag gärna skulle spinna den!

Fram- och baksida på den fina medaljen.

När jag sorterade ullen för att skicka ner den till Dala-Floda sparade jag det som var för smutsigt eller skräpigt för att få följa med till tävlingen. Tvättade och blundade sedan för allt skräp som föll ut i soffan när jag kardade (trots en handduk som skydd i knäet) - det finns ju dammsugare! Kardrullarna ovan är Blankas ull, nu jobbar jag på att få en spole ledig till spinnrocken, så att jag får provspinna. Och så ska jag karda Back-Arns mjuka krus också. Men den får jag nog karda utomhus vid tillfälle, det var ju det där med skogsskräp...

Sammantaget gav mitt första ull-SM blodad tand, och jag planerar redan nu för att ha fina fällar att skicka nästa höst. Och då ska jag lyckas åka ner själv också, den här gången körde det ihop sig, så jag fick stanna hemma. Ska börja lägga undan pengar redan nu för bensin och boende...