Mars

Mars, när ljuset återvänt på riktigt och vi börjat vänta lamm på allvar... lite hantverk hinns förstås alltid med också!

Garnet färgades mörkt blått, med lite svart och grönt i färgbadet. Planen var dels mössa, dels mönsterstickade vantar...

Och så fick de söta hundarna sina söta tröjor. Lite protester när de skulle på, men sedan var de rätt nöjda, särskilt lilla Molly som är mest frusen av de två.

Färgade en massa olika blå och gröna nyanser till dotterns islandskofta. Sambon valde bland de här färgerna till sin kofta också.

Och efter ett gäng mössor med olika avslutningar hittade jag äntligen en jag kände mig nöjd med. Nu är det bara det där med att få ner mönstret på papper och hitta någon som vill provsticka lite också...

Damerna i stallet börjar bli tjockare och tjockare...

Och matte passar på att inspektera krypgrunden till huset innan handledsoperationen i april. Torrt och fint, inga problem - förutom att det är rätt trångt och dessutom lite för mycket spindlar för min smak...

Den första islandskoftan hann nästan bli helt klar innan operationen. Jag började sy fast dragkedjan i väntrummet på handkirurgen.

Spricker de inte snart!?

Ja, tydligen! :-) Vitsippa först ut, med tvillingarna Birk och Ronja. Allt gick bra, hon är en duktig mamma och fixade allt själv.

Det vita garnet fick efter önskemål bli grått, med lite blått och grönt i färgbadet för att matcha det blå ännu bättre.

Och så fick jag tillbaka min fina kofta från mästerstickaren Elisabeth. Fantastiskt vackert arbete. Och en underbar kofta som förutom att värma mig kommer att hjälpa mig att hålla vikten, eftersom den inte medger att jag går upp det minsta... ;-)

Februari

Februari innehöll ganska mycket rensning av ull, spinning och stickning, samt lite förkylda barn och därmed ännu mer sticktid... Provade ett eget mössmönster, så det blev några olika varianter av avslutning på en mössa i smockresår. Just den här gröna hamnade lite senare hos en vän i försenad 60-årspresent. 

Ullrensning, ja... den här ljuvliga fällen trodde jag först var en lammfäll, för den var så otroligt mjuk och fin, med en nästan osannolik glans. Insåg dock att den var alldeles för stor för att vara en lammfäll, så den tillhör någon av våra vuxna tackor, troligtvis Ullis. (Nu i höst har jag varit duktig och märkt upp varje fäll med namn på fåret som lämnat den ifrån sig. Jag har visst inte så bra minne som jag tror att jag har...)

Efter tvätt borstade jag topparna lite, vek varje tott över fingret och spann ett slags halvkardgarn med halvlångt drag, vilket gav ett väldigt luftigt, mjukt och glansigt garn. Det här garnet färgades sedan och stickades upp till en annan god vän, bild kommer längre fram...

Baggarna Back-Arn och Vide njuter av gott hö i vinterhagen.

Lite pyssel, armband från Aldrig ensam, ett till en vän, ett till äldsta dottern och ett till mig själv. För alla kan må dåligt i själen emellanåt och tja, jag gillar tanken på att bryta lite av de tabu som finns kring psykisk ohälsa. Och här skulle jag kunna skriva långt mycket mer, men det får i så fall bli i ett annat inlägg. 

Lite snö kom det också, även om det inte blev några större mängder den här vintern. Ljust och fint blir det i alla fall! Och skönt när ljuset så smått börjar återvända i februari.

Provade på att sticka islandströjor genom att sticka små hundtröjor till en kompis frusna vovvar. Bättre att sticka något smått än att ge sig på en kofta i XL till sambon det första man gör och betydligt roligare än att sticka provlappar. Modellbilder på hundarna kommer, och det var faktiskt så roligt att sticka islandsmönster att det har blivit koftor till båda barnen och sambon, och det ska bli en till mig själv också. 

Apropå min käre sambo, så fick jag ett presentkort på en elektrisk fårsax i julklapp av honom, vilken provades på gänget med runda magar. Alltid lika spännande att vänta på lamm... 

Vi hann också med en chokladprovning nere i Ö-vik, Jeltsjes chokladpraliner kom upp med massor av goda praliner. Några följde med hem också, såklart!

Jodå, jag lever!

Även om ett visst får försökte äta upp mig härom dagen... Eller, hon siktade nog på morotsbitarna jag hade med mig in i hagen, så vi kanske inte har några köttätande får ändå. Bara ivriga. :-)

I övrigt blir det väldigt lite hantverkat, känns det som. Gosnosgarnet är klart, av de längsta lockarna blev 372 gram och 1080 meter. Eller klart... jag har kvar en del av lockarna, de lite kortare. Men jag tror att det ska räcka till en kofta. Annars borde garnet av de lite kortare lockarna bli ungefär likadant. Eller så använder jag de längsta lockarna från hennes syster Brunsvans. Vi får se. Jag ska ju ha tid, lust och ork till att sticka också...

Tid, lust och ork är något jag haft ont om under våren. Utan att bli alltför långrandig är barnens skolsituation, i klasser med 31 barn/klass, inte bra. Så jag försöker föra någon slags dialog med pedagogerna och rektorn. Vilket går... ja, sådär. Rätt bra när det gäller rektorn (vi fick en ny rektor i höstas, ett lyft) men det är ju inte hon som jobbar i klasserna... 

Sedan är det ju får som ska klippas, MV-prover som ska tas (för Arn ska få göra en sista insats som avelsbagge i genbanken innan han får beta på de evigt gröna ängarna till hösten), ved som ska dras fram (bävern är snäll och fäller mycket, tyvärr lämnar han det i ett enda gigantiskt plockepinn) och klyvas. Vi har delat upp det så att sambon drar fram det mesta, sedan hjälps vi åt att kapa och så klyver jag lite mest varje dag när sambon är på jobbet. Med en bra yxa är det en ren fröjd att hugga ved i vårvädret! Inga avgaser, inget buller, bara fåglarnas kvitter, fårens bräkande och dunsarna när vedklabbarna delas. För att inte tala om vilket bra sätt att kanalisera sin ilska och irritation (över skolsituationen) det är! ;-)

Lite hantverk har jag hunnit med också. Bland annat det här ljuvligt mjuka garnet, ultrafine merino från Nui Milton i Australien. Hon och hennes man avlar på merinofår med extra fina fibrer, facebooksida här och facebookgrupp här. Deras får har ull med 12-15µ och man kan dels köpa ull från henne, allt från råull till tvättad, kardad eller färgad, dels färdigt garn eller specialbeställda tovade eller stickade/virkade plagg och accessoarer. Hon har också ett samarbete med kvinnor i Thailand, hon skickar dit både ull och färdigt garn, som vävs till fantastiskt mjuka och unika halsdukar och sjalar, ofta med silke i varpen.

Garnet nedan är en tvåtrådig gradient spunnen från kammade lockar i ullens naturliga färg, från vitt till mörkt brungrå. Det är 60 gram och 185 meter. Ullen är lättspunnen och blir som sagt ljuvligt mjuk, men den kräver ganska mycket arbete. Jag föredrar att inte karda den i kardmaskinen eftersom fibrerna lätt slits sönder och det blir noppor, så jag har tvättat buntarna och dragit lite försiktigt med en karda i topparna, sedan spinner jag direkt från lockarna. Det blir ganska mycket spill, men det har jag hittat användning för också, ska skriva och visa mer om det senare.

Jag har en hel del av den här härliga merinoullen kvar, som jag nu har tillbringat rätt många kvällar med att preparera, för att jag ska kunna spinna utan avbrott sedan. En bra sysselsättning när man inte riktigt har inspiration att göra något "riktigt", men händerna är rastlösa och tankarna snurrar... Bara borsta lite lätt i topparna, lägga ner dem i en låda, rensa kardan på skräpull emellanåt, stoppa i en annan låda... kräver minimal tankeverksamhet.

Såhär kan det se ut när man öppnar ett paket från Nui: Några buntar med mörkbrunt, några med ljusbrunt, några beige och några naturvita. De vita ser mörkare ut än vad de är i verkligheten, men ullen på bilden är otvättad. Den kritvita ulltussen längst ner är en tovad ullblomma, som nog får sig ett färgbad och en broschnål så småningom.

Tja. nu vet ni att jag lever. Jag ska försöka lägga upp lite mer bilder på det lilla hantverk jag fått gjort under vårvintern, nu när slutet på skolåret börjar skönjas.

Gosnosgarn!

 Märta, som syns i nedre högra hörnet på bilden här (hon tigger godis), fick ju två små tacklamm i våras. Jättekul, tyckte vi, eftersom hon har så fin ull och bara har fått bagglamm tidigare. Hon är ganska gammal, så vi lär inte ha så många chanser till att få avkommor från henne, och bagglammen kan man ju inte spara hur länge som helst. Lammet som står bredvid henne fick namnet Gosnos, eftersom hon gärna kommer fram och gosar. Hennes syster heter Brunsvans och är lika gosig hon. Eller ja, vi har haft en liten förtroendekris här under hösten, efter klippning och öronmärkning... Men lite gott i handen och mycket kelande hjälper, så nu börjar de lita på oss igen. Båda har alldeles fantastisk ull! Till hösten hoppas jag att vi får tag på en trevlig bagge med fin ull som kan betäcka dem, så att vi får fler får med riktigt trevlig ull!

Se här! Korta, krusiga och extremt mjuka lockar från hals och bog. Lite längre krusiga och mjuka lockar från sidorna. Och så de långa, långa, lite rakare, lockarna från rygg och rumpa. De längsta över 25 cm! Eftersom det är lammull är även täckhåren förhållandevis mjuka så jag har tvättat lockarna försiktigt och bara kammat lite i topparna. Så här lång ull är inte lämplig att köra i kardmaskinen, tycker jag. Efter tvätt och försiktig kamning spann jag locken direkt, från klippänden för att fördela bottenull och täckhår jämnt i garnet. 

Jag pedantrensade hennes ull, just för att skilja på de olika ullkvalitéerna, men det är rätt tidskrävande... Å andra sidan tror jag att resultatet blir väldigt bra, just eftersom de längsta lockarna inte passar i kardmaskinen. De kortaste hade jag tänkt spinna med långdrag för ett riktigt mjukt och luftigt garn.

Efter tvinning, härvling, tvätt och härvling igen, blev det 128 gram och 370 meter ljuvligt garn. WPI cirka 22/fingering. Det här garnet är mjukt, men också ganska starkt dels eftersom fibrerna är så långa och dels för att jag lät bli att separera underull och täckhår. Det ska bli spännande att prova spinna de andra lockarna från henne, för att se hur pass mjuka det garnet blir. Min förhoppning är att det ska finnas tillräckligt mycket av de här längsta lockarna för att spinna nog med garn till en kofta åt mig själv. Kanske med en del av garnet svampfärgat?

Att ta hand om ull från våra egna får, tar otroligt mycket mer tid än att spinna från färdiga topsband. Speciellt om man förutom den tid det tar att klippa, rensa och tvätta räknar in tiden vi lägger ner varje dag på att utfodra och pyssla om dem. Och dra stängsel... fast det gör vi ju inte så ofta. Det är också väldigt mycket dyrare med tanke på allt jobb som ligger bakom, särskilt som våra får varken i antal eller storlek är intressanta för slakteriet. Men det ger väldigt mycket tillbaka, och det är en alldeles speciell känsla att sticka med garn, eller ha på sig ett plagg, från får man känner och gosar med varje dag! 

Förkylningstider

Jag hostar och snörvlar och har bihålorna fulla av något som jag inte närmare ska gå in på... alla som någon gång varit förkyld eller haft bihåleinflammation vet jag jag pratar om. Äldsta barnet har varit hemma drygt en vecka, först fyra dagar med feber och sedan hosta, hosta och mer hosta. Lillasyster var hemma måndag och tisdag men var alldeles för pigg för att vara hemma med oss sjuklingar, så hon fick gå på skolan i onsdags. Och fick feber på onsdagkväll... mammans sömn blir rätt lidande när hon ligger på helspänn för att höra om någon behöver hjälp, nässprej, vatten, alvedon, halstablett... förutom att de hostar rätt illa emellanåt.

Alltså ligger julstädande och -fixande lite på is, med förhoppningen om att vi ska hinna bli friska innan jul. Och som tur är finns det ju rätt många trevliga web-butiker där man kan handla julklappar, så att vi slipper känna den stressen också. Tur att vi försöker hålla nere julklappsinköpen också, både till barn och vuxna. Det blir en del sådant som behövs, som fina, svensktillverkade, vinterkängor i ekologiskt garvat skinn till barnen. Hittade Kavat-kängor på outlet, önskar bara att de fanns i min storlek också. Snabba var de, beställde på måndag och kunde hämta paketet på tisdag. 

Eftersom vi inte orkar så mycket annat än att sitta i soffan och se på film, eller möjligen vid köksbordet och pyssla eller rita, så blir det istället en del stickat. Storasyster har vuxit ur alla sina koftor och jag har färgat lite silkemerino (50% merino, 50% tussahsilke) som jag spunnit till ett ojämnt lite tjockare garn. Randar med en grå merino-silkeblandning från Renee. Stickar utan framkant så att jag kan låta garnet följa med i kanten istället för att fästa varje rand. Ska sticka, eller eventuellt virka, knäppkant efteråt.

Jag tycker att det är lite för lite skillnad mellan det blå och det grå, men dotra ville ha det så. Jag erbjöd mig att färga det grå mörkare. Ljuvligt mjukt är det i alla fall. Och snabbstickat, tack vare det relativt grova garnet.

Lillasyster ville naturligtvis och ha en sådan kofta, och valde själv färger i sin ull, samma blandning. Hon får dock vänta lite, eftersom hon kan ha de koftor som storasyster vuxit ur och inte riktigt vuxit ur sina egna heller. Det blir samma slags randning med ljusgrått på hennes också.

I övrigt försöker jag rensa lite ull från höstens klippning också. Men när fåret har tre olika sorters ull på kroppen blir det petnoga rensning och sortering så att de olika sorterna hamnar i varsin hög. Mer om det i nästa inlägg.

Svägerskans presentgarn

Jag började med cirka 900 gram ull från några av våra får. Det är lite Märta, lite Pricknos, lite Lill-Bärta och Hicke, kanske lite Tjorven också. Jag kardade varje sort för sig och la ihop dem i olika högar som blandades ihop på kardmaskinen, för att få ett så homogent garn som möjligt.

Och så spann jag. Och spann. Och spann lite till. Till slut hade jag 885 gram garn som tillsammans mätte 1580 meter. Grovleken varierar mellan 175 och 200 meter/100 gram, det känner jag mig hyfsat nöjd med. Och så var det ju det där med att färga... min syster kom på lördagsbesök med några extra grytor, en kokplatta och lite garn, jag hade, som jag skrev tidigare, en del svamp att färga av. 

Överst på den här bilden är syrrans garner, under mina. Mina fyra första är (med reservation för att jag inte är helt säker på svampsorten) svavelgul slöjskivling, grovticka, blandade spindlingar förstabad och andrabad. Dessa fyra är en del av de som svägerskan fick och får en närmare presentation snart. De tre sista är andrabad grovticka, svavelgul slöjskivling och blandade spindlingar.

Här syns härvorna, några efter omfärgning, lite bättre i dagsljus - så mycket dagsljus som det blir i Norrland i november... Den första från vänster är de blandade spindlingarna. Den gula grovtickan. Den bruna är den svavelgula slöjskivlingen överfärgad med först grovticka och sedan rödskivig spindling i lätt förhöjt pH. Den röda är den rosa, andrabadet från de blandade spindlingarna, som överfärgats med hattar från rödskiviga spindlingar i förhöjt pH. Och under de färgade ligger de vita ofärgade. 

Kanske stämmer färgerna ännu lite bättre på den här bilden. Förutom att den vita härvan i mitten nästan ser rosa ut... det är den alltså inte.

Sammanfattningsvis då? Jag är rätt nöjd. Och svägerskan blev nog också nöjd. Nu ska jag bara samla lite ork för att rensa, sortera och tvätta höstens klippningar så att jag kan spinna mer vitt från våra ulltussar. För att färga, en del svamp finns kvar och annars finns ju alltid syrafärgerna, och sedan sticka något fint åt mig själv och åt sambon. Jag är rätt sugen på en islandskofta, något i den här stilen, kanske?

Dock drömmer jag lite om en kurs i svampfärgning, eller kanske främst i att plocka svamparna, för det är inte helt lätt att artbestämma dem med hjälp av bilder och beskrivning från en bok, märkte jag. Om jag ska döma efter hur färgerna blev jämfört med bilderna i boken... :-)

Tusen och en natt

Jag kom på att jag glömt att visa augustiklubben! Det har varit lite fullt upp under augusti och när jag inte varit upptagen på jobbaktivitet har jag gått i skogen och plockat svamp, både ätliga och oätliga. De oätliga har jag tänkt färga med, så det lär väl komma något inlägg om det senare.

Ullen i augusti var Perendale, en ny och trevlig bekantskap för mig. Färgerna, som inte kommer fram så bra på fotona, skiftar i rosa, lila, blått och guld. I art batten är det även merino, sari-silke, tencel och angelina. Lättspunnet och trevligt, som sagt. 

207 gram och 600 meter tvåtrådigt blev det av flätan. Och 113 gram och 240 meter tvåtrådigt av kardfloret. Får se vad det blir. Om det blir något, för tillfället verkar jag vara för trött för att sticka något. Eller i alla fall komma på vad jag ska sticka. Kanske har jag för många olika saker i huvudet jag vill göra, på en och samma gång?

Långdrag

Jag har spunnit mer långdrag och tvinnat. På bilden här är det från vänster den första härvan som var med i förra inlägget, i mitten en tråd Suffolk/Merino landschaf och en tråd dalapälskorsning, till höger bara dalapälskorsning. Suffolk-merinon blev mycket vitare efter tvätt än de andra två. Den fick också flest meter per gram, även om WPI nog är ungefär samma på alla tre. Ettan ligger på 180 m/100 g, tvåan har 210 m/130 g (161 m/100 g) och trean är 45 m/35 g (128 m/100 g). Ändå upplevs de väldigt lika. Jag tycker det är fascinerande hur olika det blir med olika ullsorter. Dalapälskorsningen är också betydligt blankare än den andra, vilket anas lite på bilden men syns tydligt i verkligheten.

Roligt var också att dalapälskorsningen som jag nästan dömt ut som sträv och lite vass, blev väldigt mjuk när jag spann den med långdrag. Faktiskt mjukast av dessa tre. Laddar för att leta rätt på mer av den ullen och spinna så att det räcker till en tröja eller kofta. Det är en häftig känsla att kunna göra något av ull från våra egna får. När man garanterat vet att de haft det bra.

Det här är den korta lammullen som jag först tänkte använda till kortdrag. Det ville sig inte alls och blev därför spunnet med min vanliga kortdragsvariant (jag har insett att mitt kortdrag nog är längre än vad man ser på instruktionsfilmer, och jag har inte forskat i om det heter något särskilt, men det funkar bra för mig). Det blev lite ojämnt som entrådigt, men tvinningen jämnade ut det hela och det blev 210 meter på 157 gram. Inte så mjukt som jag förväntade mig att det skulle bli, mest troligt för att den var så kort att jag fick ha ganska mycket snodd i tråden.

Avslutningsvis var vi och kollade statusen på blåbären igår. Det var ju så väldigt nattkallt i slutet av juni, men tack vare att det var så pass varmt tidigare hann de blomma innan, och karten verkar inte ha tagit skada av frostnätterna, för det blir ganska bra med blåbär. Nästa gång vi går dit får det vara blåsigare dock, för det var extremt mycket broms som försökte få en tugga av oss. Det var inte läge att sätta sig ner och äta frukten vi tagit med oss direkt.

Hallon verkar det också bli bra med, åtminstone har våra trädgårdshallon bra med kart, jag hoppas att det är lika bra på hygget. Jordgubbarna börjar mogna också, nästa vecka kan vi nog börja skörda på riktigt, hittills har vi bara plockat enstaka. Tänkte på det i morse när de i morgonsoffan på svt klagade på att jordgubbssäsongen är över, att det gäller då inte i Norrland! Här har den precis startat. Och egna bär i frysen, till saft, sylt och paj, det är vardagslyx för en självhushållare!

Skogsälva

Juli månads ull är Eider. En helt ny, väldigt trevlig bekantskap. Färgen heter skogsälva, gröna, gula och bruna toner, samt en del vitt från ullen. Jag ville få en skir känsla, som älvornas dans i skogsbrynet svala sommarkvällar då dimman stiger. Och jag tror minsann jag lyckades ganska bra! 

Den verkliga färgen ligger någonstans mittemellan dessa två bilder. Det är inte alltid lätt att fånga färg med kamera, särskilt inte när jag är för lat för att plocka fram den riktiga kameran och nöjer mig med mobilen. Men kanske blir det bättre snart? Jag har nämligen ett fototält på väg hem. Och borde önska mig en fotokurs i födelsedagspresent...

Eider är kanske inte det mjukaste jag spunnit, men väldigt samarbetsvillig. Jag är näst intill total nybörjare på att spinna med långdrag, med mina totalt 235 gram någotsånär lyckade härvor, men jag tänkte ändå prova långdrag på den här ullen, det kändes som att det skulle funka. Och det gjorde det! Längst in på spolen syns långdraget, det gick bra, men jag ville ha det lite tunnare, så jag övergick till kortdrag, som synes blir det mycket tunnare. Jag brukar ha lite svårt att spinna riktigt tunt, kanske för att jag inte riktigt har tålamod till det, kanske för att jag sällan stickar i riktigt tunt garn, men den här ullen behöver man inte anstränga sig för att få tunn. Samarbetsvillig, som sagt.

Jag har faktiskt redan färgat ullen för augusti. Jag passade på när det ändå var regnigt och grått, och sambon är inne och jobbar mellan semesterveckorna. Det finns ju så mycket annat som ska hinnas med när det är sommar och vi är hemma båda två. 

Spunnit lite...

Först Drakelden, jag hade 50 gram över när jag skickat ut klubbpaketen. Min härva är lite mer orange än de andras eftersom de andra flätorna fick ett bad till. Polwarth är alltid trevligt att spinna, det finns inte så mycket annat att säga om det. Ljuvligt mjukt, men liiite för orange för min smak, i alla fall just nu, så den får ligga i säljes-lådan så länge. 140 meter blev det.

Sedan hade jag besök av en Ravelry-kompis på sommarturné förra veckan. När hon läste om att jag tänkte försöka ge mig på långdrag letade hon fram ull som skulle kunna passa för det. Och det gjorde det! Så nu har jag lärt mig, perfekt att kunna i höst när jag ska operera nästa hand. Nu kommer jag att kunna spinna med bara en hand! Ullen är Suffolk/Merino landschaf, rätt kort och krusig, inte jätte-jättemjuk, men perfekt att lära sig långdrag med. Det blir verkligen ett fluffigt och lätt garn med den här tekniken. Härvan nedan är 100 gram och 180 meter tvåtrådigt. 

Efter tvätt ännu lite vitare. Jag har drygt 50 gram till på en spole som jag först tänkte tvinna med en kort lammull som jag har, efter att ha klippt ett lamm tidigare än tänkt för att han skulle få lite bättre respekt för elstängslet. Men den ullen ville inte alls hålla ihop tillräckligt för att spinna långdrag med, så det blev 150 gram och 210 meter alldeles ordinärt (och lite ojämnt) tvåtrådigt. Har inte hunnit fota ännu. Däremot hittade jag en annan ull i gömmorna, en av mina Dalapälskorsningar, som var perfekt för långdrag. Så nu spinner jag den för fullt och tänkte tvinna det med den överblivna spolen Suffolk/Merino landschaf, jag gissar nämligen att det inte vore en bra idé att göra ett nystan och försöka tvinna en tråd utifrån med en tråd inifrån... långdragsgarn blir liksom inte riktigt lika hållbart. Därför har jag också misshandlat garnet lite i tvätten, varmt och kallt om vartannat, för att det ska filta lite.

Väldigt roligt att hitta ull som passar så bra till långdrag hemma och från våra egna får. Tyvärr var det en omärkt påse, så jag är lite osäker på vem det kommer ifrån. Tyvärr misstänker jag att det kan vara från en av dem som vi tänkt ta bort i höst... Men vi har flera med den typen av krusig ull, så det löser sig nog.

Som ett litet lyxprojekt har jag beställt Merino från Casalana som jag tänkte spinna långdrag av i höst. Riktigt lyxigt mjuk ull kanske kan få mig att glömma bort hur ont det gör i handen... har förra operationen i alldeles för färskt minne.

Två matchande

härvor Teeswater. Båda är på vardera 200 g/300 meter och passar alltså utmärkt att göra något av tillsammans. Frågan är bara vad... till att börja med får de följa med till Backfors och En gyllene omväg på onsdag 9/7.

Jag ska sitta där med spinnrock, ull och garn. Gör en utflykt, vetja! Trevlig gård med massor av mysiga djur och ponnyridning för barnen. Fikaservering också.