Långdrag

Jag har spunnit mer långdrag och tvinnat. På bilden här är det från vänster den första härvan som var med i förra inlägget, i mitten en tråd Suffolk/Merino landschaf och en tråd dalapälskorsning, till höger bara dalapälskorsning. Suffolk-merinon blev mycket vitare efter tvätt än de andra två. Den fick också flest meter per gram, även om WPI nog är ungefär samma på alla tre. Ettan ligger på 180 m/100 g, tvåan har 210 m/130 g (161 m/100 g) och trean är 45 m/35 g (128 m/100 g). Ändå upplevs de väldigt lika. Jag tycker det är fascinerande hur olika det blir med olika ullsorter. Dalapälskorsningen är också betydligt blankare än den andra, vilket anas lite på bilden men syns tydligt i verkligheten.

Roligt var också att dalapälskorsningen som jag nästan dömt ut som sträv och lite vass, blev väldigt mjuk när jag spann den med långdrag. Faktiskt mjukast av dessa tre. Laddar för att leta rätt på mer av den ullen och spinna så att det räcker till en tröja eller kofta. Det är en häftig känsla att kunna göra något av ull från våra egna får. När man garanterat vet att de haft det bra.

Det här är den korta lammullen som jag först tänkte använda till kortdrag. Det ville sig inte alls och blev därför spunnet med min vanliga kortdragsvariant (jag har insett att mitt kortdrag nog är längre än vad man ser på instruktionsfilmer, och jag har inte forskat i om det heter något särskilt, men det funkar bra för mig). Det blev lite ojämnt som entrådigt, men tvinningen jämnade ut det hela och det blev 210 meter på 157 gram. Inte så mjukt som jag förväntade mig att det skulle bli, mest troligt för att den var så kort att jag fick ha ganska mycket snodd i tråden.

Avslutningsvis var vi och kollade statusen på blåbären igår. Det var ju så väldigt nattkallt i slutet av juni, men tack vare att det var så pass varmt tidigare hann de blomma innan, och karten verkar inte ha tagit skada av frostnätterna, för det blir ganska bra med blåbär. Nästa gång vi går dit får det vara blåsigare dock, för det var extremt mycket broms som försökte få en tugga av oss. Det var inte läge att sätta sig ner och äta frukten vi tagit med oss direkt.

Hallon verkar det också bli bra med, åtminstone har våra trädgårdshallon bra med kart, jag hoppas att det är lika bra på hygget. Jordgubbarna börjar mogna också, nästa vecka kan vi nog börja skörda på riktigt, hittills har vi bara plockat enstaka. Tänkte på det i morse när de i morgonsoffan på svt klagade på att jordgubbssäsongen är över, att det gäller då inte i Norrland! Här har den precis startat. Och egna bär i frysen, till saft, sylt och paj, det är vardagslyx för en självhushållare!

Svamphöst

I fredags åkte vi direkt till skogen när sambon kom hem från jobbet. Massor med svamp. Gula kantareller, trattkantareller och rödgul trumpetsvamp. Inga färgsvampar den här gången, men det har jag också letat lite i höst. Blodspindling, röd- och gulskivig spindling, videspindling ger vackra röda och gula toner. Lysticka ger en fantastisk lila färg. Ska samla mer och så spinna vitt Dalapälsgarn att färga i vinter. 

Ja, så är planen i alla fall. Jag kan ju inte färga med svamp, jag har aldrig gjort det. Och det är lite bökigare än att färga med syrafärger. Men, hur svårt kan det vara? Jag hittade en underbar bok på biblioteket "Färgsvampar och svampfärgning", en riktigt färgsvampsbibel skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund. Hamnade högst upp på önskelistan till tomten gjorde den boken.

En stor hög med svamp på bordet. Ändå hade vi lämnat av lite hos Ingrid först. Jag satt ändå och rensade någon timme. Och vår nyinköpta svamptork fick jobba lite. När det ännu är för varmt ute för att elda i spisen är det bra med en tork. Även om det ryms mer svamp på en ställning ovanför vedspisen. Men, vi har ju sommarvärme fortfarande, med 20° på dagarna. Känns onödigt att elda i spisen då, bättre att spara på veden tills i vinter.

Och så den vackraste svampen i korgen den kvällen.

Så perfekt. Så fantastiskt formad av naturen. 

Fåglarna på gården!

Vi blev med kalkoner under midsommarhelgen. Fyra stadiga, trevliga och nyfikna små varelser. Som inte är så små längre. De väger mellan 7 och 8 kilo nu... Men till alla som tror att kalkoner är elaka: de är de inte! Jag som inte har någon erfarenhet alls från kalkoner tycker att de här är väldigt mysiga. Däremot är det svårt att fika/äta utomhus... de är väldigt nyfikna, som sagt, och dessutom ALLTID hungriga. Hönorna har vi dresserat med en blomspruta för att få matro, men det funkar inte med kalkonerna. De bryr sig inte ett dugg om att få en välriktad vattenstråle i ansiktet. Knasfåglar! :-) Dessa ska bli mat senare i höst. Och till våren tänkte vi försöka få tag på ägg från bronskalkoner och ta fram egna. Annars blir det nog sådana här igen. Även om vi är sugna på att ha ett avelspar av bronsvarianten.

Kalkonerna har nämligen visat sig vara effektiva hökskrämmare! I morse kom höken på besök, men hen blev nog lite paff, det som såg ut som stora, feta höns uppifrån himlen, visade sig vara 8-kilos kalkoner som inte alls hade några planer på att bli hökmat! Det var ett bra tillfälle att visa upp den omtalade aggressiviteten, måste jag säga.

Heeej...  

 Har du något gott till mig?

Och så har vi äntligen fått en lyckad kläckning! Tidigare i sommar la sig en av islänningarna, men hon klev av äggen dag 19... :-/ En av maranhönorna har dock visat sig vara en mycket god mor. Nåde den som rör hennes kycklingar! Fyra små dunbollar blev det, även om de också börjar vara stora nu. De går ut tillsammans med de andra hönsen varje morgon och pickar glatt i gräset efter insekter. Och så har en av våra unghönor, som började värpa nu i juli, bestämt sig för att september är en jättebra månad att ruva på! Jag försökte övertala henne att det inte är det, men hon är tjurig, så hon ska få ett par ägg hon med. Förutsatt att hon accepterat att jag flyttade henne från höskullen till stallet. Jag vill inte ha ruvbajs i höet som fåren ska äta i höst, tack! På bilden ser hon väldigt rufsig ut, hon hade nästan inga fjädrar kvar på ryggen. En nackdel med att vara tuppens favorit. Nu har hon fått tillbaka allt, eftersom hon inte låtit tuppen komma i närheten på ett par månader... :-)

Här mina små barn, kokt ägg är mums!

Lite skinn

Under våren och försommaren har jag lärt mig att göra skinnfällar på två olika sätt. Ett vegetariskt och ett mer traditionellt.

Den vegetariska är helt enkelt en klippt fäll som fått en tovad undersida. Mycket roligt, jag ska utveckla tekniken lite mer bara, för jag såg väldigt många sätt att göra det lättare/bättre. Men ovanifrån syns ingen  större skillnad på en tovad och en beredd fäll.

Lite senare under våren var jag på skinnberedningskurs på Balfors Gård. Jag hade med mig några kaninskinn och några stora lammskinn. Och ett litet, litet lammskinn, från lammet som dog en dag gammal i vintras. Det är lika stort, eller litet kanske man ska säga, som kaninskinnen. 

Det är roligt, om än tidskrävande, att ta hand om skinnen från våra djur själva. Nu när vi har kaniner för köttets skull känns det bra att kunna ta hand om skinnen också. Återstår att se vad jag kan göra med dem.

Kaniner...

Kaniner, kaniner, överallt kaniner. Vi, eller jag kanske jag ska säga, har skaffat STORA kaniner. Jättestora. Den bruna, hanen med det respektingivande namnet Fluffy, är en New Zeeland red med 25% fransk vädur i sig. Mamman, "lilla" Gryn, är Gotlandskanin/fransk vädur. Just nu går de tillsammans och vi väntar ungar och knappt tre veckor. Vi har ett gäng stora ungar också, som snart är slaktfärdiga. Det är nämligen som mat vi skaffat dessa maffiga kaniner. Fluffy och Gryn är vårt avelspar och ungarna föds upp till slakt.

Lite grymt, kanske någon tycker? Tja, definitivt inte grymmare än att köpa kött från affären. Tvärtom. Kaniner, eller ungtuppar eller lamm för den delen, som får leva ett gott liv, med utevistelse, god mat och ett gott omhändertagande ända till slutet känns väldigt mycket bättre att äta än stressade djur från storskalig uppfödning. Om man nu vill äta kött. Vilket vi vill. 

Stora kaniner, ja. Barnen kan knappt hålla dem i famnen.

Stora öron också.

Och Fluffy är en riktigt stor kille.