måndag 8 juni 2015

Lite träarbeten

Jag håller inte bara på med ull, utan har av och till hållit på med trä i olika former. 1998 tävlade jag till och med i  kniv-SM, och tog en tredjeplats i damklassen. (Som blev inofficiell SM-klass eftersom det fattades en deltagare, tror vi var 9 och gränsen gick vid 10, eller nåt sånt.)

Trähantverkandet har dock legat på is länge, att bo i lägenhet och ha små barn är liksom inte en underlättande faktor, lättare att ha ull, garn och stickor framme, än knivar och andra vassa föremål. Nu i vår blev jag väldigt sugen på att slöjda i trä igen, kanske för att dottern i trean kommit hem med det ena alstret efter det andra från träslöjden. Jag karvade lite i en vril i lagom storlek till en kåsa, men skedkniven jag köpt för länge sedan gick av! Köpte mig en ny skedkniv och en täljkniv och hittade lagom stora pinnar på vedbacken. Barnen fick varsin scoutkniv också, i början är det så väldigt bra med ett rejält parerskydd... 

En del av resultatet ser ni här: Överst äldsta dotterns smörkniv från slöjden, utsågad och sedan raspad, filad och slipad samt inoljad. I mitten yngstas täljda smörkniv, jag tog ut en grov from sedan hon ritat hur hon ville ha den, men sedan har hon gjort det mesta själv, jag hjälpte till lite på slutet med att få bladet lagom tunt. Hon har sandpapprat och oljat själv, men jag skar in initialer och årtal. Nederst min smörkniv, aningen kort, men med helt ok funktion.

Den platta pinnen till höger är en vävsticka, att linda upp garnet på vid vävning. Lätt skålformad för att lätt glida igenom skälet utan att fastna.

De täljda smörknivarna och vävstickan är slöjdade i färsk sälg, från det vi röjt bort i baggarnas hage. 




måndag 1 juni 2015

Jodå, jag lever!

Även om ett visst får försökte äta upp mig härom dagen... Eller, hon siktade nog på morotsbitarna jag hade med mig in i hagen, så vi kanske inte har några köttätande får ändå. Bara ivriga. :-)


I övrigt blir det väldigt lite hantverkat, känns det som. Gosnosgarnet är klart, av de längsta lockarna blev 372 gram och 1080 meter. Eller klart... jag har kvar en del av lockarna, de lite kortare. Men jag tror att det ska räcka till en kofta. Annars borde garnet av de lite kortare lockarna bli ungefär likadant. Eller så använder jag de längsta lockarna från hennes syster Brunsvans. Vi får se. Jag ska ju ha tid, lust och ork till att sticka också...

Tid, lust och ork är något jag haft ont om under våren. Utan att bli alltför långrandig är barnens skolsituation, i klasser med 31 barn/klass, inte bra. Så jag försöker föra någon slags dialog med pedagogerna och rektorn. Vilket går... ja, sådär. Rätt bra när det gäller rektorn (vi fick en ny rektor i höstas, ett lyft) men det är ju inte hon som jobbar i klasserna... 

Sedan är det ju får som ska klippas, MV-prover som ska tas (för Arn ska få göra en sista insats som avelsbagge i genbanken innan han får beta på de evigt gröna ängarna till hösten), ved som ska dras fram (bävern är snäll och fäller mycket, tyvärr lämnar han det i ett enda gigantiskt plockepinn) och klyvas. Vi har delat upp det så att sambon drar fram det mesta, sedan hjälps vi åt att kapa och så klyver jag lite mest varje dag när sambon är på jobbet. Med en bra yxa är det en ren fröjd att hugga ved i vårvädret! Inga avgaser, inget buller, bara fåglarnas kvitter, fårens bräkande och dunsarna när vedklabbarna delas. För att inte tala om vilket bra sätt att kanalisera sin ilska och irritation (över skolsituationen) det är! ;-)

Lite hantverk har jag hunnit med också. Bland annat det här ljuvligt mjuka garnet, ultrafine merino från Nui Milton i Australien. Hon och hennes man avlar på merinofår med extra fina fibrer, facebooksida här och facebookgrupp här. Deras får har ull med 12-15µ och man kan dels köpa ull från henne, allt från råull till tvättad, kardad eller färgad, dels färdigt garn eller specialbeställda tovade eller stickade/virkade plagg och accessoarer. Hon har också ett samarbete med kvinnor i Thailand, hon skickar dit både ull och färdigt garn, som vävs till fantastiskt mjuka och unika halsdukar och sjalar, ofta med silke i varpen.

Garnet nedan är en tvåtrådig gradient spunnen från kammade lockar i ullens naturliga färg, från vitt till mörkt brungrå. Det är 60 gram och 185 meter. Ullen är lättspunnen och blir som sagt ljuvligt mjuk, men den kräver ganska mycket arbete. Jag föredrar att inte karda den i kardmaskinen eftersom fibrerna lätt slits sönder och det blir noppor, så jag har tvättat buntarna och dragit lite försiktigt med en karda i topparna, sedan spinner jag direkt från lockarna. Det blir ganska mycket spill, men det har jag hittat användning för också, ska skriva och visa mer om det senare.

Jag har en hel del av den här härliga merinoullen kvar, som jag nu har tillbringat rätt många kvällar med att preparera, för att jag ska kunna spinna utan avbrott sedan. En bra sysselsättning när man inte riktigt har inspiration att göra något "riktigt", men händerna är rastlösa och tankarna snurrar... Bara borsta lite lätt i topparna, lägga ner dem i en låda, rensa kardan på skräpull emellanåt, stoppa i en annan låda... kräver minimal tankeverksamhet.


Såhär kan det se ut när man öppnar ett paket från Nui: Några buntar med mörkbrunt, några med ljusbrunt, några beige och några naturvita. De vita ser mörkare ut än vad de är i verkligheten, men ullen på bilden är otvättad. Den kritvita ulltussen längst ner är en tovad ullblomma, som nog får sig ett färgbad och en broschnål så småningom.


Tja. nu vet ni att jag lever. Jag ska försöka lägga upp lite mer bilder på det lilla hantverk jag fått gjort under vårvintern, nu när slutet på skolåret börjar skönjas.

tisdag 10 februari 2015

Gosnosgarn!

 Märta, som syns i nedre högra hörnet på bilden här (hon tigger godis), fick ju två små tacklamm i våras. Jättekul, tyckte vi, eftersom hon har så fin ull och bara har fått bagglamm tidigare. Hon är ganska gammal, så vi lär inte ha så många chanser till att få avkommor från henne, och bagglammen kan man ju inte spara hur länge som helst. Lammet som står bredvid henne fick namnet Gosnos, eftersom hon gärna kommer fram och gosar. Hennes syster heter Brunsvans och är lika gosig hon. Eller ja, vi har haft en liten förtroendekris här under hösten, efter klippning och öronmärkning... Men lite gott i handen och mycket kelande hjälper, så nu börjar de lita på oss igen. Båda har alldeles fantastisk ull! Till hösten hoppas jag att vi får tag på en trevlig bagge med fin ull som kan betäcka dem, så att vi får fler får med riktigt trevlig ull!


Se här! Korta, krusiga och extremt mjuka lockar från hals och bog. Lite längre krusiga och mjuka lockar från sidorna. Och så de långa, långa, lite rakare, lockarna från rygg och rumpa. De längsta över 25 cm! Eftersom det är lammull är även täckhåren förhållandevis mjuka så jag har tvättat lockarna försiktigt och bara kammat lite i topparna. Så här lång ull är inte lämplig att köra i kardmaskinen, tycker jag. Efter tvätt och försiktig kamning spann jag locken direkt, från klippänden för att fördela bottenull och täckhår jämnt i garnet. 

Jag pedantrensade hennes ull, just för att skilja på de olika ullkvalitéerna, men det är rätt tidskrävande... Å andra sidan tror jag att resultatet blir väldigt bra, just eftersom de längsta lockarna inte passar i kardmaskinen. De kortaste hade jag tänkt spinna med långdrag för ett riktigt mjukt och luftigt garn.


Efter tvinning, härvling, tvätt och härvling igen, blev det 128 gram och 370 meter ljuvligt garn. WPI cirka 22/fingering. Det här garnet är mjukt, men också ganska starkt dels eftersom fibrerna är så långa och dels för att jag lät bli att separera underull och täckhår. Det ska bli spännande att prova spinna de andra lockarna från henne, för att se hur pass mjuka det garnet blir. Min förhoppning är att det ska finnas tillräckligt mycket av de här längsta lockarna för att spinna nog med garn till en kofta åt mig själv. Kanske med en del av garnet svampfärgat?


Att ta hand om ull från våra egna får, tar otroligt mycket mer tid än att spinna från färdiga topsband. Speciellt om man förutom den tid det tar att klippa, rensa och tvätta räknar in tiden vi lägger ner varje dag på att utfodra och pyssla om dem. Och dra stängsel... fast det gör vi ju inte så ofta. Det är också väldigt mycket dyrare med tanke på allt jobb som ligger bakom, särskilt som våra får varken i antal eller storlek är intressanta för slakteriet. Men det ger väldigt mycket tillbaka, och det är en alldeles speciell känsla att sticka med garn, eller ha på sig ett plagg, från får man känner och gosar med varje dag! 

måndag 9 februari 2015

December- och januariull!

Decemberullen var en blandning av 50 % merino 18 µ och mullbärssilke. Bilden på Viola-nebulosan fick vara inspiration till färgerna, och jag skickade med en påse blandade pärlor att spinna in i garnet för att få extra mycket stjärnglans i det om man så önskar. Jag har kvar min egna fläta och funderar på att spinna den tunt och sticka en Nymphalidea av garnet, tillsammans med svart. Bara jag återfår lite spinnlust, så...




Januariullen skickades ut med minsta möjliga marginal, men jag tror att alla hann få den innan den sista. Färgen på bilden stämmer inte överens särskilt bra med verkligheten... Ullen är en blandning av merino och cashmere och ljuvligt mjuk. Kardfloren är blandade av tre olika färgbad, turkos, grön och blå, ullen är ljusgrå från början. Längst ut på varje kardflor har jag lagt lite tencel och trilobal, för att man ska kunna ta bort glittret om man inte vill ha det. Med i paketet följde ett läppcerat av ekologisk, svensk, rapsolja, ekologiskt bivax, ekologiskt sheasmör, ringblommeextrakt och eterisk olja från lavendel, samt en påse med blandat silkegodis. Kardfloren fick namn efter Neptunus, vars havsblå färg kommer från metangasen i dess atmosfär.


Nu ligger februariullen i blöt för färgning denna vecka. En mjuk, trevlig och lyxig ullblandning, som jag spunnit en del av, och faktiskt stickar i just nu, fast i en annan färgskala.