Lite träarbeten

Jag håller inte bara på med ull, utan har av och till hållit på med trä i olika former. 1998 tävlade jag till och med i  kniv-SM, och tog en tredjeplats i damklassen. (Som blev inofficiell SM-klass eftersom det fattades en deltagare, tror vi var 9 och gränsen gick vid 10, eller nåt sånt.)

Trähantverkandet har dock legat på is länge, att bo i lägenhet och ha små barn är liksom inte en underlättande faktor, lättare att ha ull, garn och stickor framme, än knivar och andra vassa föremål. Nu i vår blev jag väldigt sugen på att slöjda i trä igen, kanske för att dottern i trean kommit hem med det ena alstret efter det andra från träslöjden. Jag karvade lite i en vril i lagom storlek till en kåsa, men skedkniven jag köpt för länge sedan gick av! Köpte mig en ny skedkniv och en täljkniv och hittade lagom stora pinnar på vedbacken. Barnen fick varsin scoutkniv också, i början är det så väldigt bra med ett rejält parerskydd... 

En del av resultatet ser ni här: Överst äldsta dotterns smörkniv från slöjden, utsågad och sedan raspad, filad och slipad samt inoljad. I mitten yngstas täljda smörkniv, jag tog ut en grov from sedan hon ritat hur hon ville ha den, men sedan har hon gjort det mesta själv, jag hjälpte till lite på slutet med att få bladet lagom tunt. Hon har sandpapprat och oljat själv, men jag skar in initialer och årtal. Nederst min smörkniv, aningen kort, men med helt ok funktion.

Den platta pinnen till höger är en vävsticka, att linda upp garnet på vid vävning. Lätt skålformad för att lätt glida igenom skälet utan att fastna.

De täljda smörknivarna och vävstickan är slöjdade i färsk sälg, från det vi röjt bort i baggarnas hage. 

Jodå, jag lever!

Även om ett visst får försökte äta upp mig härom dagen... Eller, hon siktade nog på morotsbitarna jag hade med mig in i hagen, så vi kanske inte har några köttätande får ändå. Bara ivriga. :-)

I övrigt blir det väldigt lite hantverkat, känns det som. Gosnosgarnet är klart, av de längsta lockarna blev 372 gram och 1080 meter. Eller klart... jag har kvar en del av lockarna, de lite kortare. Men jag tror att det ska räcka till en kofta. Annars borde garnet av de lite kortare lockarna bli ungefär likadant. Eller så använder jag de längsta lockarna från hennes syster Brunsvans. Vi får se. Jag ska ju ha tid, lust och ork till att sticka också...

Tid, lust och ork är något jag haft ont om under våren. Utan att bli alltför långrandig är barnens skolsituation, i klasser med 31 barn/klass, inte bra. Så jag försöker föra någon slags dialog med pedagogerna och rektorn. Vilket går... ja, sådär. Rätt bra när det gäller rektorn (vi fick en ny rektor i höstas, ett lyft) men det är ju inte hon som jobbar i klasserna... 

Sedan är det ju får som ska klippas, MV-prover som ska tas (för Arn ska få göra en sista insats som avelsbagge i genbanken innan han får beta på de evigt gröna ängarna till hösten), ved som ska dras fram (bävern är snäll och fäller mycket, tyvärr lämnar han det i ett enda gigantiskt plockepinn) och klyvas. Vi har delat upp det så att sambon drar fram det mesta, sedan hjälps vi åt att kapa och så klyver jag lite mest varje dag när sambon är på jobbet. Med en bra yxa är det en ren fröjd att hugga ved i vårvädret! Inga avgaser, inget buller, bara fåglarnas kvitter, fårens bräkande och dunsarna när vedklabbarna delas. För att inte tala om vilket bra sätt att kanalisera sin ilska och irritation (över skolsituationen) det är! ;-)

Lite hantverk har jag hunnit med också. Bland annat det här ljuvligt mjuka garnet, ultrafine merino från Nui Milton i Australien. Hon och hennes man avlar på merinofår med extra fina fibrer, facebooksida här och facebookgrupp här. Deras får har ull med 12-15µ och man kan dels köpa ull från henne, allt från råull till tvättad, kardad eller färgad, dels färdigt garn eller specialbeställda tovade eller stickade/virkade plagg och accessoarer. Hon har också ett samarbete med kvinnor i Thailand, hon skickar dit både ull och färdigt garn, som vävs till fantastiskt mjuka och unika halsdukar och sjalar, ofta med silke i varpen.

Garnet nedan är en tvåtrådig gradient spunnen från kammade lockar i ullens naturliga färg, från vitt till mörkt brungrå. Det är 60 gram och 185 meter. Ullen är lättspunnen och blir som sagt ljuvligt mjuk, men den kräver ganska mycket arbete. Jag föredrar att inte karda den i kardmaskinen eftersom fibrerna lätt slits sönder och det blir noppor, så jag har tvättat buntarna och dragit lite försiktigt med en karda i topparna, sedan spinner jag direkt från lockarna. Det blir ganska mycket spill, men det har jag hittat användning för också, ska skriva och visa mer om det senare.

Jag har en hel del av den här härliga merinoullen kvar, som jag nu har tillbringat rätt många kvällar med att preparera, för att jag ska kunna spinna utan avbrott sedan. En bra sysselsättning när man inte riktigt har inspiration att göra något "riktigt", men händerna är rastlösa och tankarna snurrar... Bara borsta lite lätt i topparna, lägga ner dem i en låda, rensa kardan på skräpull emellanåt, stoppa i en annan låda... kräver minimal tankeverksamhet.

Såhär kan det se ut när man öppnar ett paket från Nui: Några buntar med mörkbrunt, några med ljusbrunt, några beige och några naturvita. De vita ser mörkare ut än vad de är i verkligheten, men ullen på bilden är otvättad. Den kritvita ulltussen längst ner är en tovad ullblomma, som nog får sig ett färgbad och en broschnål så småningom.

Tja. nu vet ni att jag lever. Jag ska försöka lägga upp lite mer bilder på det lilla hantverk jag fått gjort under vårvintern, nu när slutet på skolåret börjar skönjas.