Gosnosgarn!

 Märta, som syns i nedre högra hörnet på bilden här (hon tigger godis), fick ju två små tacklamm i våras. Jättekul, tyckte vi, eftersom hon har så fin ull och bara har fått bagglamm tidigare. Hon är ganska gammal, så vi lär inte ha så många chanser till att få avkommor från henne, och bagglammen kan man ju inte spara hur länge som helst. Lammet som står bredvid henne fick namnet Gosnos, eftersom hon gärna kommer fram och gosar. Hennes syster heter Brunsvans och är lika gosig hon. Eller ja, vi har haft en liten förtroendekris här under hösten, efter klippning och öronmärkning... Men lite gott i handen och mycket kelande hjälper, så nu börjar de lita på oss igen. Båda har alldeles fantastisk ull! Till hösten hoppas jag att vi får tag på en trevlig bagge med fin ull som kan betäcka dem, så att vi får fler får med riktigt trevlig ull!

Se här! Korta, krusiga och extremt mjuka lockar från hals och bog. Lite längre krusiga och mjuka lockar från sidorna. Och så de långa, långa, lite rakare, lockarna från rygg och rumpa. De längsta över 25 cm! Eftersom det är lammull är även täckhåren förhållandevis mjuka så jag har tvättat lockarna försiktigt och bara kammat lite i topparna. Så här lång ull är inte lämplig att köra i kardmaskinen, tycker jag. Efter tvätt och försiktig kamning spann jag locken direkt, från klippänden för att fördela bottenull och täckhår jämnt i garnet. 

Jag pedantrensade hennes ull, just för att skilja på de olika ullkvalitéerna, men det är rätt tidskrävande... Å andra sidan tror jag att resultatet blir väldigt bra, just eftersom de längsta lockarna inte passar i kardmaskinen. De kortaste hade jag tänkt spinna med långdrag för ett riktigt mjukt och luftigt garn.

Efter tvinning, härvling, tvätt och härvling igen, blev det 128 gram och 370 meter ljuvligt garn. WPI cirka 22/fingering. Det här garnet är mjukt, men också ganska starkt dels eftersom fibrerna är så långa och dels för att jag lät bli att separera underull och täckhår. Det ska bli spännande att prova spinna de andra lockarna från henne, för att se hur pass mjuka det garnet blir. Min förhoppning är att det ska finnas tillräckligt mycket av de här längsta lockarna för att spinna nog med garn till en kofta åt mig själv. Kanske med en del av garnet svampfärgat?

Att ta hand om ull från våra egna får, tar otroligt mycket mer tid än att spinna från färdiga topsband. Speciellt om man förutom den tid det tar att klippa, rensa och tvätta räknar in tiden vi lägger ner varje dag på att utfodra och pyssla om dem. Och dra stängsel... fast det gör vi ju inte så ofta. Det är också väldigt mycket dyrare med tanke på allt jobb som ligger bakom, särskilt som våra får varken i antal eller storlek är intressanta för slakteriet. Men det ger väldigt mycket tillbaka, och det är en alldeles speciell känsla att sticka med garn, eller ha på sig ett plagg, från får man känner och gosar med varje dag! 

December- och januariull!

Decemberullen var en blandning av 50 % merino 18 µ och mullbärssilke. Bilden på Viola-nebulosan fick vara inspiration till färgerna, och jag skickade med en påse blandade pärlor att spinna in i garnet för att få extra mycket stjärnglans i det om man så önskar. Jag har kvar min egna fläta och funderar på att spinna den tunt och sticka en Nymphalidea av garnet, tillsammans med svart. Bara jag återfår lite spinnlust, så...

Januariullen skickades ut med minsta möjliga marginal, men jag tror att alla hann få den innan den sista. Färgen på bilden stämmer inte överens särskilt bra med verkligheten... Ullen är en blandning av merino och cashmere och ljuvligt mjuk. Kardfloren är blandade av tre olika färgbad, turkos, grön och blå, ullen är ljusgrå från början. Längst ut på varje kardflor har jag lagt lite tencel och trilobal, för att man ska kunna ta bort glittret om man inte vill ha det. Med i paketet följde ett läppcerat av ekologisk, svensk, rapsolja, ekologiskt bivax, ekologiskt sheasmör, ringblommeextrakt och eterisk olja från lavendel, samt en påse med blandat silkegodis. Kardfloren fick namn efter Neptunus, vars havsblå färg kommer från metangasen i dess atmosfär.

Nu ligger februariullen i blöt för färgning denna vecka. En mjuk, trevlig och lyxig ullblandning, som jag spunnit en del av, och faktiskt stickar i just nu, fast i en annan färgskala.

Mamma-skryt

A, snart sex år, har vävt en liten matta i vävramen. Och sedan broderat, med efterstygn, en flicka med gult hår, blå ögon, orange klänning och lila strumpor. Nästan helt själv. Jag har hjälpt till med att knyta av väven, tipsa om att inte göra teckningen så detaljerad, fört över teckningen till rispapper och tråcklat fast det på väven. Sedan har jag mest bistått med att peka ut var hon ska sticka upp och ner, och hjälpt till med att fästa trådar.

Behöver jag säga att jag är imponerad? Både av utförandet, men kanske mest av tålamodet och uthålligheten. Att väva en hel matta enfärgad utan att tappa lusten, och sedan brodera hela nästan själv.

Garnet i väven är drops Nepal, broderierna är gjorda med diverse handfärgade rester av tvåtrådigt ullgarn. Det känns som att det finns en viss risk för att hennes slöjdlärare kommer att få höra en hel del om fördelarna med ullgarn vs. plastgarner om några år... 

Hon ville egentligen brodera på den förra väven hon gjorde, en blå-röd-grå-randig i handspunnet gotlandsullgarn, men när jag förklarade att ett broderi inte skulle synas så bra på en randig bakgrund vävde hon snabbt en enfärgad istället.

I lördags ville hon ha en ny utmaning, och köpte två nystan lovvika-garn i lysande gult och rosa när vi var på affären. Dessa ska hon fingervirka och sedan har jag visst lovat att sy ihop dem till en randig matta som hennes pappa ska få i födelsedagspresent. (Det är han som fått tavlan ovan också.) Hon har redan gjort upp nästan hela det gula nystanet. Som sagt, jag är imponerad av hennes uthållighet.

Mitt julbytespaket

Jag skulle såklart också skicka ett julpaket, inte bara få. Min mottagare var Ann, som bland annat designat den fina sjalen Mordor, som hamnat på min att göra-lista. Jag hade en färdigfärgad fläta som jag tänkte skulle passa, men så fick jag för mig att färga lite mer ändå, för att om inte annat ha mer att välja på. När jag ändå skulle färga sockblankar, liksom. Jag bestämde mig för att skicka en fläta Southdown och en sockblank i murriga regnbågstoner. Sockblanken är stickad i dubbelt Fabel. Dessutom en burk med hemkokt lädersmorning som hon uttryckt intresse för när jag visade den här bilden på ansiktsboken tidigare i höst.

Min bild på ullen och sockblanken. Färgerna är lite för skarpa, men det skyller jag det norrländska nästintill ickeexisterande dagsljuset för. Det är få timmar man har på sig för att fota utomhus just nu. Och helst ska det ju inte vara alltför mulet då heller...

Sedan skulle det packas ner något gott... Eftersom vi varit sjuka mest hela december har jag legat lite efter i julgotts-tillverkningen, det är annars en av höjdpunkterna i december. Men när jag fått lite mindre hosta och därmed lite mer sömn, bakade jag saffransskorpor och cointreau-biskvier, pimpade några passande lådor med lite scrapbookpapper och packade ner några. Och en påse glöggte med tomteklämma. Det var som roligt att pyssla lite när jag äntligen hade lite ork igen!

Den här bilden är från när Ann packat upp paketet, och färgerna stämmer mycket bättre på ullen här. Southdown-flätan, sockblanken och burken med lädersmorning var julklappsinslagna, men hon har precis lika dålig karaktär som mig och öppnade i förtid... tur att man inte är ensam!

När jag så packat ner det jag hade tänkt skicka, vägde paketet redan 1,5 kilo och det fanns liksom hål som behövde fyllas upp med något. Det vore ju synd om kakorna skulle skaka sönder innan de kom fram. Och vad är väl bättre än ull för att fylla upp tomrum i paket? Både som skydd och för att utnyttja portogränserna. Alltså snabbrensade och tvättade jag en liten tuss, 80 gram, av Albertas lammull, tyvärr rätt skräpig ändå (tack vare förseningar i djurhantering under hösten och höbalar som bestod mer av höboss än hö...) men det trillar ju ut i hanteringen. Jag ville skicka Albertas ull för att jag tror att den har rätt karaktär för spinnerskan i fråga. Sedan följde det med en ännu mindre, och otvättad, tuss, 50 gram, av lammull från Walliser schwarznasenschaf, walliska svartnosfår, från den första besättningen i Sverige. Jag fick köpa en fäll från klippningen i höstas, men har inte hunnit göra något med den ännu, bara klämt lite på den. Den är ljuvligt lockig om än inte det mjukaste jag känt på. 

Julklappsbyte

Egentligen borde jag väl ha väntat till julafton med åtminstone några av paketen, men vem försöker jag lura? Julklappsbyte med spinntanterna är liksom lite av årets höjdpunkt. ♥

När det dök upp ett mjukt paket med många små paket inuti igår, så kunde jag inte hålla mig. Nyfiken på vad min byteskompis hittat på för något, och dessutom alldeles fruktansvärt less på denna förkylning som aldrig verkar ge sig ordentligt. Även om jag faktiskt inte längre har så täppta bihålor att jag har sprängande huvudvärk varje eftermiddag och kväll, och faktiskt kan andas genom näsan ganska ofta, vilket för övrigt gör underverk med hostan när man är utomhus, att dra i sig en massa kalluft är liksom inte så bra när man helst vill undvika hostattacker.

I alla fall, jag tyckte att jag kunde förtjäna lite ullig uppmuntran, så jag öppnade paketen. En nyckelring med wpi-tabell och omvandlare, mörk chokladbräck med torkade hallon, apelsindoftande Nisse-te, ett par fantastiskt snygga, handstickade strumpor med diskret flätmönster i tunt Opalgarn och mjukaste mjuka Shetlandsull i gröna sköna toner, från Hilltop Cloud. Grönt är kanske inte den nyans jag skulle valt själv, av någon anledning är jag dålig både på att färga och köpa grönt, både när det gäller ull och garn. Fast jag har verkligen inte något emot grönt, särskilt inte den här gröna (som inte är så illande grön som den ser ut att vara på bilden, men jag hann inte med något dagsljus idag) som är granskog och mossa. Dessutom har jag en del ofärgad Shetlandsull, om än kanske inte riktigt så mjuk som denna, som jag tänkte att jag kunde färga till något matchande, så kan jag sticka något större projekt av det. Tack igen, snälla I!

Nu ska jag bara återhämta mig lite till, så ska jag packa ihop mitt julpaket, till en annan spinntant. Det mesta är färdigt, det ska bara fixas något gott också. Räknar med att bli klar i helgen om inget oväntat dyker upp.

Höstens ullklubb

Det var ju lite körigt under hösten, jag glömde totalt bort/prioriterade inte att lägga ut bilder och info om ullen för ullklubben. Men fotat dem har jag gjort, så här kommer alla på en gång! Ska verkligen försöka få igång bloggandet nu i vinter, både med ullklubbsinlägg och annat.

Först ut i september var Höstsymfoni. Om jag inte minns helt galet färgades den på Jacob, temat var ju rustikt, vilket gällde främst ullen. Lite grövre ull med mycket stuns och karaktär var tanken. 

Oktober fick namnet Höstdimma, och färgades på White Finnish. En mycket trevlig ull som jag definitivt kommer att köpa mer av och färga åt mig själv. Färgen är inte lika klar i verkligheten, utan lite svagare, mer "dimmig".

I mitten av oktober bjöd kvällshimlen på ett alldeles fantastiskt norrsken, vilket fick ge inspiration till novemberullen, Norrskensnatt, som färgades på Southdown. Jag skickade också med ett litet minikardflor i matchande färger och med lite glitter för stjärnor. 

Jag hade sparat en fläta av Norrskensnatten åt mig själv, men så hälsade min syster på när vi färgade ull och eftersom hon hade med sig både kläder och skor som barnens kusiner vuxit ur och dessutom en stor (6 liter) stekgryta i gjutjärn så fick hon välja en ullfläta och hon fastnade lite för den, så den följde med henne hem. Så här fint spann hon den.

Nu har jag färgat decemberullen, som ska packas och skickas till veckan. Och jag tror att jag ska ta och färga januariullen också, så att jag kan städa bort färgattiraljerna under jul och nyår. Jag önskar mig en egen ateljé i julklapp... med plats för både ull, färgning, spinning och vävning. Där jag kan ha allt framme på ett överskådligt sätt, och där jag kan lämna saker framme när jag går ifrån för att fixa mat och dylikt. 

Förkylningstider

Jag hostar och snörvlar och har bihålorna fulla av något som jag inte närmare ska gå in på... alla som någon gång varit förkyld eller haft bihåleinflammation vet jag jag pratar om. Äldsta barnet har varit hemma drygt en vecka, först fyra dagar med feber och sedan hosta, hosta och mer hosta. Lillasyster var hemma måndag och tisdag men var alldeles för pigg för att vara hemma med oss sjuklingar, så hon fick gå på skolan i onsdags. Och fick feber på onsdagkväll... mammans sömn blir rätt lidande när hon ligger på helspänn för att höra om någon behöver hjälp, nässprej, vatten, alvedon, halstablett... förutom att de hostar rätt illa emellanåt.

Alltså ligger julstädande och -fixande lite på is, med förhoppningen om att vi ska hinna bli friska innan jul. Och som tur är finns det ju rätt många trevliga web-butiker där man kan handla julklappar, så att vi slipper känna den stressen också. Tur att vi försöker hålla nere julklappsinköpen också, både till barn och vuxna. Det blir en del sådant som behövs, som fina, svensktillverkade, vinterkängor i ekologiskt garvat skinn till barnen. Hittade Kavat-kängor på outlet, önskar bara att de fanns i min storlek också. Snabba var de, beställde på måndag och kunde hämta paketet på tisdag. 

Eftersom vi inte orkar så mycket annat än att sitta i soffan och se på film, eller möjligen vid köksbordet och pyssla eller rita, så blir det istället en del stickat. Storasyster har vuxit ur alla sina koftor och jag har färgat lite silkemerino (50% merino, 50% tussahsilke) som jag spunnit till ett ojämnt lite tjockare garn. Randar med en grå merino-silkeblandning från Renee. Stickar utan framkant så att jag kan låta garnet följa med i kanten istället för att fästa varje rand. Ska sticka, eller eventuellt virka, knäppkant efteråt.

Jag tycker att det är lite för lite skillnad mellan det blå och det grå, men dotra ville ha det så. Jag erbjöd mig att färga det grå mörkare. Ljuvligt mjukt är det i alla fall. Och snabbstickat, tack vare det relativt grova garnet.

Lillasyster ville naturligtvis och ha en sådan kofta, och valde själv färger i sin ull, samma blandning. Hon får dock vänta lite, eftersom hon kan ha de koftor som storasyster vuxit ur och inte riktigt vuxit ur sina egna heller. Det blir samma slags randning med ljusgrått på hennes också.

I övrigt försöker jag rensa lite ull från höstens klippning också. Men när fåret har tre olika sorters ull på kroppen blir det petnoga rensning och sortering så att de olika sorterna hamnar i varsin hög. Mer om det i nästa inlägg.