Kärlek

Det här inlägget borde kanske ha kommit för några veckor sedan, ni vet, på den där Valentindagen. Men nu tycker jag som så, att kärlek, det behöver vi varenda dag, och dessutom låg inte katterna så här förrän igår.

Mor Asta med "lilla" Vera som nog håller på att vara lika stor som mamma. Bara lite olika i kroppsformen, Vera är lite kortare och kompaktare. Och så har hon en väldigt mycket tjockare svans. Bägge två har dessutom fastnat med svanstippen i dörren, så på det sättet är de också lika. En liten krok längst ut på svanstippen.

Asta till vänster, Vera till höger. Att ligga på vedlåren är populärt i det här huset. Nära till maten, och oftast är det varmt och skönt eftersom den står alldeles bredvid vedspisen. Uppifrån är det väldigt svårt att se skillnad på dem (särskilt när inga svansar syns) men framifrån ser man att Vera har lite vitt bredvid nosen.

Efter sol kommer...

Snöstorm.

Förra helgen tillbringade sambon lördagen på jobbet, medan jag och A satt inne så mycket som möjligt. Det kanske inte snöade så mycket, men stormbyaroch drevande snö ger kompakta drivor och igensnöade gångar. Söndagen var det alltså snöskottning på schemat, fast vi hann se slutet på femmilen. Tack och lov lite bättre väder också, inte särskilt kallt och vi kunde skymta solen bakom molnen. På kvällen blev det riktigt klart (och kallt, -24°).

En väldig kontrast mot veckan innan, med plusgrader och strålande sol nästan hela tiden. Och det kändes lite som aprilväder i mars. För faktiskt så har ju våren kommit, rent meteorologiskt, med en veckas plusgrader. Och det kan tydligen inte dras tillbaka, trots att det inte alls känns särskilt vårlikt ute nu.

Först lite handskottning. Nog för att traktorn är liten och behändig, men vissa ställen är bättre att ta med handkraft.

 Gången till vedboden igendrevad. Bara någon dag innan hade jag skottat upp den ordentligt och rensat den från slask, men nu blev det en meterhög, hårt packad driva istället... *suck*

Och så vår lilla Buster som tappert kämpar på i drivorna. Tack och lov för rejäla däck med piggkedjor, för under snön var det blankpolerad is, tack vare plusgrader och blåst veckan innan.

Och tack och lov för att det efter snöstorm kommer sol igen. Inte lika varmt som förra veckan, men strålande vackert vårvinterväder. Synd bara att influensan dröjer sig kvar i kroppen med en envis hosta, jag har inte vågat ge mig ut på skidor ännu. Men igår tog jag iaf en promenad och lyckades med det utan alltför stora hostattacker.

Det är vår i luften

Vi har haft några riktigt varma dagar, med strålande sol och dagsmeja. Solen börjar värma, snön börjar smälta ihop lite. Och när det är så pass många plusgrader brukar jag öppna till hönorna, för att de ska ha en chans att gå ut om de vill. 

Och visst. De kliver gärna upp i fönstret, men sedan tittar de på mig, på snön, på varandra... och jag ser hur de tänker "alltså, tror hon vi är dumma, eller? Gå ner på snön!? Inte finns det några buskar att gömma sig under heller, och inga maskar... nä, kom igen när snön smält bort."

Kaniner...

Kaniner, kaniner, överallt kaniner. Vi, eller jag kanske jag ska säga, har skaffat STORA kaniner. Jättestora. Den bruna, hanen med det respektingivande namnet Fluffy, är en New Zeeland red med 25% fransk vädur i sig. Mamman, "lilla" Gryn, är Gotlandskanin/fransk vädur. Just nu går de tillsammans och vi väntar ungar och knappt tre veckor. Vi har ett gäng stora ungar också, som snart är slaktfärdiga. Det är nämligen som mat vi skaffat dessa maffiga kaniner. Fluffy och Gryn är vårt avelspar och ungarna föds upp till slakt.

Lite grymt, kanske någon tycker? Tja, definitivt inte grymmare än att köpa kött från affären. Tvärtom. Kaniner, eller ungtuppar eller lamm för den delen, som får leva ett gott liv, med utevistelse, god mat och ett gott omhändertagande ända till slutet känns väldigt mycket bättre att äta än stressade djur från storskalig uppfödning. Om man nu vill äta kött. Vilket vi vill. 

Stora kaniner, ja. Barnen kan knappt hålla dem i famnen.

Stora öron också.

Och Fluffy är en riktigt stor kille.

UFO #4

UFO nummer fyra är klar. Grått, fyrtrådigt svenskt ullgarn i åtta varv, två varv handspunnen gotlandsull med stänk av tencel, mohair och sari-silke. En rand lite mer rosatonad, den andra åt det lila hållet. Men ganska lika ändå. Sari-silket gör att det här och var är en liten färgklick, knallrosa, grönt, rött...

Ganska vid i halsen, en mörklila pärlemorknapp fastsydd i högra raglan-"sömmen", tröjan är stickad i ett stycke.

Ganska kroppsnära passform, raka ärmar. Både nederkant och ärmslut har fått en liten rullkant i det handspunna garnet. Kom på nu att jag kanske borde fotat det med, jag är rätt nöjd med just den detaljen faktiskt.

Förvånad är jag också. Jag tvekade lite när jag valde garn till tröjan. Fyrtrådigt blir ju varmt... svenskt ullgarn  av den billigare modellen är inte känt för att vara det allra mjukaste, hur skulle jag kunna använda tröjan egentligen? Med långärmat under skulle det bli alldeles för varmt, men den skulle säkert bli alldeles för stickig för att användas med kortärmat... och så kan jag ha bara linne under! Den är inte alls så kliig som jag trodde att den skulle bli. Eller så är det jag som härdat mig genom åren. :-)

Nu ska jag bara sticka färdigt en kofta till en kompis, och sedan ska jag ta itu med solnedgångströjan igen. Har spunnit lite mer garn så nu har jag så att det räcker till kropp och ärmar också. Det kliar i fingrarna, men jag MÅSTE sticka klart koftan först. 

Varför ligga på golvet...?

När man kan ligga mjukt och skönt på mammas rygg? Det här är vår Märta, vår "nästan-renrasiga" Dalapälstacka, med sitt bagglamm. Hans syster ville mamma Märta inte ha, och hon klarade sig tyvärr inte. Troligen var det väl något fel på henne som inte syntes utanpå. Tråkigt, såklart, men man får ta det onda med det goda när man har djur. Och glädjas åt de lamm som klarar sig och blir större och större för varje dag som går. Trots allt är det ju majoriteten som mår bra.

Så här låg de och gosade när jag kom in i stallet en dag. Tittade, tog någon bild med mobilkameran som inte alls blev bra, tittade en stund till, gick in för att hämta den riktiga kameran och till min förvåning låg de kvar när jag kom tillbaka! Sedan har jag märkt att de ofta ligger så här, så jag kanske ska börja ha med kameran varje gång jag går ut...

Jag hann dock bara ta ett kort innan Märta började resa sig och lillen fick hoppa ner. Kanske var det blixten som störde, eller så tyckte hon jag stått där så länge att jag borde bjuda på nåt gott. Underbar päls har hon, glansig och fin. Blir vackert garn. Och mjukt.

I morse när jag kom ut hade lill-Berta fått sitt lamm också, så det verkar stanna på fyra lamm i år. Känns ganska lagom, särskilt med tanke på att vi har några månader av vinter kvar innan vi kan släppa ut dem. Nästa vinter kommer vi att ha mycket färre får är det tänkt, det blir ganska dyrt med hö när man måste köpa allt. Vi jobbar på att få till åkrarna, så att vi kan få eget hö, men som med allt annat tar det lite tid.

I hönshuset är det full produktion nu också! Alla unghönorna har börjat värpa, så nu får vi upp till åtta ägg om dagen. Hoppas att någon blir sur om någon månad också, så att det blir kycklingar till våren.

UFO #1, 2 och 3

3 UFOn klara. Koftor till barnen i ljusgrått fyrtrådigt svenskt ullgarn med ränder i handspunnen tvåtrådig gotlandsull. Slipover till sambon i tweedgarn från Rowan och en tråd självrandande från Ullcentrum. Själva slipovern blev klar för säkert ett år sedan, men sedan fick jag lite ågren över kanterna, men det blev riktigt bra bara jag vågade. Som det brukar bli... det är alltid värre innan man försökt, oftast i alla fall. Bilderna är tyvärr inte alls bra, får försöka klä på modellerna sina kläder och ta en utomhusbild i solljus någon dag istället. Men det syns i alla fall att de är klara! :-)

Slipovern är inte svart, utan mörkt röd med bruna kanter. Det randiga garnet går i brunt och gult.

 Storasysters kofta, metallknappar förutom på de tre terrakottafärgade ränderna, som fick matchande knapp med en liten blomslinga på.

Lillasysters kofta med tre fårknappar överst, resten ljust grå plastknappar med blommor.

 Sött litet får.

Den är inte så här röd heller, men man ser i alla fall ribbmönstret och dubbelflätan på ena sidan. Så här i efterhand ångrar jag lite att jag inte gjorde en fläta i mitten som fick dela på sig på var sida halsen. Eller kanske till och med tre flätor.

Inga mönster. Koftorna är stickade uppifrån och ner, slipovern nerifrån och upp, i ett stycke. Jag gillar inte att montera... har nog svårt att avsluta projekt som det är, så ju färre moment som behövs för att få det klart, desto bättre. Lite pussel blev det för att få ihop färgövergångarna där jag var tvungen att dela, för ärmhål och halsringning, men jag tycker helt klart att det är värt lite restgarn för att få nyanserna att stämma överens på plagget.