Mer bouclé och vår fina Arn

Jag har provfärgat lite för ullklubben. Och även med tanke på att det snart är fiberfestival i Vännäsby igen (5-6 oktober på festplatsen i Vännäsby, välkomna!). Det blev bland annat lite Teeswater som jag blev för kär i för att försöka sälja. Istället delade jag den på längden och försökte spinna bouclé igen. Tyvärr var det inte en spinnteknik som min handled godkände riktigt ännu. Jag domnar inte, men det började göra lite för ont för att det ska kännas bra. Men ganska så snyggt blev det, även om färgåtergivningen inte blir den bästa inomhus sena kvällar...

Nu ska jag påpeka också, att flätan nedan INTE är den som kommer i ullklubben, det var bara en lek med färger innan jag gjorde de riktiga.

Drygt 50 gram färdig bouclé. Kärntråd i grått maskinstickningsgarn och bindtråd i vit viscose. Höstfärger med lite frost, kanske?

Det här är resten av provfärgningarna, eller vad man nu ska kalla det. Från vänster två flätor Teeswater, tre flätor BFL, två flätor merino/mullbärssilke och två flätor Polwarth. Färgerna stämmer inte riktigt här heller, mobilbild sent en kväll...

Och så vår myskille, vår fina Arn. Han är så gosig, ibland undrar jag om han tror att han är en hund. Här var vi inne i hagen tidigare i somras för att röja lite sly, men hur lätt är det när Arn kommer och vill kela hela tiden? Ibland är jag nästan rädd att vi ska göra illa honom för att han kommer så nära. De andra kommer också när vi ska röja, men det är mest för att det kommer goda löv i lagom höjd, inte är de lika kelsugna som Arn, inte.

Jag har närt en ingenjör vid min barm...

Alma gjorde en ritning till en mycket praktisk maskin i morse. Vi kommer att både slippa skotta snö och bära vatten till djuren i vinter, den här gör både och! Hon säger att hennes pappa ska få hjälpa henne att bygga den, tur för mig som inte har ett enda tekniskt ben i kroppen. Hennes fallenhet för tekniska lösningar kommer inte från mig, snarare då från hennes far ingenjören. Jag låter Alma själv berätta hur den funkar om det inte framgår tydligt nog av ritningen.

Snöbollskrossaren. Det röda är snöbollarna och det gula är elden som gör att snöbollarna smälter. Det blåa är vattnet. Det grå runda längst upp har piggar som slår sönder snön och gör den till vanlig mjuk snö. Det bruna är knappar och spakar som man styr med, när man vill skjuta en snöboll på elden så trycker man på knappen bredvid spaken till höger. Det grå under elden är kontakten som laddar maskinen så att den kan gå. Man sätter en slang till vattnet så att man kan spola vatten till djuren. Man får ha den ute för den är för stor för att ha inne.

Är det inte rätt fantastiskt, så säg? Hon är alltså fyra och ett halvt, lite drygt. Vad kommer hon att konstruera om tio, eller tjugo, år?

Svamphöst

I fredags åkte vi direkt till skogen när sambon kom hem från jobbet. Massor med svamp. Gula kantareller, trattkantareller och rödgul trumpetsvamp. Inga färgsvampar den här gången, men det har jag också letat lite i höst. Blodspindling, röd- och gulskivig spindling, videspindling ger vackra röda och gula toner. Lysticka ger en fantastisk lila färg. Ska samla mer och så spinna vitt Dalapälsgarn att färga i vinter. 

Ja, så är planen i alla fall. Jag kan ju inte färga med svamp, jag har aldrig gjort det. Och det är lite bökigare än att färga med syrafärger. Men, hur svårt kan det vara? Jag hittade en underbar bok på biblioteket "Färgsvampar och svampfärgning", en riktigt färgsvampsbibel skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund. Hamnade högst upp på önskelistan till tomten gjorde den boken.

En stor hög med svamp på bordet. Ändå hade vi lämnat av lite hos Ingrid först. Jag satt ändå och rensade någon timme. Och vår nyinköpta svamptork fick jobba lite. När det ännu är för varmt ute för att elda i spisen är det bra med en tork. Även om det ryms mer svamp på en ställning ovanför vedspisen. Men, vi har ju sommarvärme fortfarande, med 20° på dagarna. Känns onödigt att elda i spisen då, bättre att spara på veden tills i vinter.

Och så den vackraste svampen i korgen den kvällen.

Så perfekt. Så fantastiskt formad av naturen. 

Handspunnet + provlapp = kofta?

Ja, det är i alla fall planen. Färgerna stämmer inte riktigt överens med verkligheten, men... jag kan intyga att det är vackert! ;-) Det grön-blå-petrol garnet kommer från ett kardflor från förra hösten, som fick namn efter havsgudinnan Ran. Mest gotlandsull, lite tencel, merino och angelina. Det grå är ren gotlandsull. Drygt 800 g totalt.

För ovanlighetens skull har jag stickat provlapp. Fast jag börjar faktiskt bli bättre och bättre på det.

Och ja, jag kan sticka igen! Jag vågar inte sitta jättelånga stunder, för jag får lite (ok, ganska) ont. Men jag domnar inte längre, så operationen verkar ju ha lyckats! Yay! 

Fåglarna på gården!

Vi blev med kalkoner under midsommarhelgen. Fyra stadiga, trevliga och nyfikna små varelser. Som inte är så små längre. De väger mellan 7 och 8 kilo nu... Men till alla som tror att kalkoner är elaka: de är de inte! Jag som inte har någon erfarenhet alls från kalkoner tycker att de här är väldigt mysiga. Däremot är det svårt att fika/äta utomhus... de är väldigt nyfikna, som sagt, och dessutom ALLTID hungriga. Hönorna har vi dresserat med en blomspruta för att få matro, men det funkar inte med kalkonerna. De bryr sig inte ett dugg om att få en välriktad vattenstråle i ansiktet. Knasfåglar! :-) Dessa ska bli mat senare i höst. Och till våren tänkte vi försöka få tag på ägg från bronskalkoner och ta fram egna. Annars blir det nog sådana här igen. Även om vi är sugna på att ha ett avelspar av bronsvarianten.

Kalkonerna har nämligen visat sig vara effektiva hökskrämmare! I morse kom höken på besök, men hen blev nog lite paff, det som såg ut som stora, feta höns uppifrån himlen, visade sig vara 8-kilos kalkoner som inte alls hade några planer på att bli hökmat! Det var ett bra tillfälle att visa upp den omtalade aggressiviteten, måste jag säga.

Heeej...  

 Har du något gott till mig?

Och så har vi äntligen fått en lyckad kläckning! Tidigare i sommar la sig en av islänningarna, men hon klev av äggen dag 19... :-/ En av maranhönorna har dock visat sig vara en mycket god mor. Nåde den som rör hennes kycklingar! Fyra små dunbollar blev det, även om de också börjar vara stora nu. De går ut tillsammans med de andra hönsen varje morgon och pickar glatt i gräset efter insekter. Och så har en av våra unghönor, som började värpa nu i juli, bestämt sig för att september är en jättebra månad att ruva på! Jag försökte övertala henne att det inte är det, men hon är tjurig, så hon ska få ett par ägg hon med. Förutsatt att hon accepterat att jag flyttade henne från höskullen till stallet. Jag vill inte ha ruvbajs i höet som fåren ska äta i höst, tack! På bilden ser hon väldigt rufsig ut, hon hade nästan inga fjädrar kvar på ryggen. En nackdel med att vara tuppens favorit. Nu har hon fått tillbaka allt, eftersom hon inte låtit tuppen komma i närheten på ett par månader... :-)

Här mina små barn, kokt ägg är mums!

Min handled...

Den 22 augusti var det dags. På ganska nervösa ben gick jag in på sjukhuset, men själva operationen gick förvånansvärt smärtfritt. Bedövningssprutorna var jobbiga. Och det gör ont att ha en stas runt överarmen för att det ska gå att operera blodtomt. Och det känns väldigt obehagligt att känna att något händer i ens handled, att höra ljud som påminner om en mejsel mot sten (det var ett instrument för att hålla operationsområdet öppet som lät) och känna ilningar upp i armen när läkaren skar upp senan. Men ändå. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Däremot fick jag väldigt brått till apoteket efteråt, när blodet återvände till handen och lokalbedövningen släppte... AJ! Snyggt bandage med gipsskena får man också.

Efteråt har jag haft väldigt ont, däremot. Maxdos paracetamol i fyra-fem dagar, sedan började det kännas lite bättre. Men fruktansvärt frustrerande och irriterande att inte kunna göra vad man vill. Att inte kunna använda handen till någonting, nästan. Jag får inte lyfta något med höger hand på en månad. Och jag är så extremt högerhänt. Har du provat hyvla ost med fel hand? Utan att ens kunna använda den andra som stöd/mothåll! Inte ens äta har jag kunnat göra med höger, det blir någon vridning när man för gaffeln till munnen som är mycket smärtsam. Åtminstone för mig. Jag har förundrat läst berättelser av andra som opererat sig, som har stickat eller virkat dagen efter operationen. En del till och med samma dag! De måste ha fått roligare piller än vad jag fick. Eller så hade de inte lika trångt för nerverna, jag hade tydligen väldigt trångt, enligt läkaren. Efter en knapp vecka kunde jag dock spinna lite, det gick bra att hålla fibrerna med höger och dra ut dem med vänster, högerhanden kunde vara stilla. Beställt ull till ullklubben har jag också kunnat göra!

Igår fick jag ta bort gipsskenan, vilken lättnad! Även om det fortfarande gör ont så slipper jag det klumpiga bandaget. Två veckors inaktivitet ger en väsentligt smalare handled, det är otroligt vad fort det går att tappa muskler. Men, nu kan jag faktiskt sticka igen! Det är mjuka, lugna rörelser som är lite som sjukgymnastik! Jag ska ju röra på handen utan att belasta den och stickningen gör faktiskt mindre ont än att skriva. Så nu ska jag avsluta bloggandet för stunden, och sticka lite. :-)

Lite skinn

Under våren och försommaren har jag lärt mig att göra skinnfällar på två olika sätt. Ett vegetariskt och ett mer traditionellt.

Den vegetariska är helt enkelt en klippt fäll som fått en tovad undersida. Mycket roligt, jag ska utveckla tekniken lite mer bara, för jag såg väldigt många sätt att göra det lättare/bättre. Men ovanifrån syns ingen  större skillnad på en tovad och en beredd fäll.

Lite senare under våren var jag på skinnberedningskurs på Balfors Gård. Jag hade med mig några kaninskinn och några stora lammskinn. Och ett litet, litet lammskinn, från lammet som dog en dag gammal i vintras. Det är lika stort, eller litet kanske man ska säga, som kaninskinnen. 

Det är roligt, om än tidskrävande, att ta hand om skinnen från våra djur själva. Nu när vi har kaniner för köttets skull känns det bra att kunna ta hand om skinnen också. Återstår att se vad jag kan göra med dem.