onsdag 11 januari 2017

Vår fårresa - från blandrasflock till genbank

Det här inlägget är i stort sett samma text som publicerades i senaste numret av allmogefåret, men med färgbilder och några tillägg.

 Arn tyckte att det var viktigare att gosa med matte än att hon skulle
röja sly i bagghagen - sommaren 2013

Jag blev ombedd att skriva lite om hur jag använder ullen från våra fina Dala-Pälsfår till det här temanumret, men först tänkte jag lite kort berätta hur vår fårresa startade. Från en blandrasflock till genbank på fem år, skulle man kunna säga.

Hösten 2010 gjorde jag mina första trevande försök att spinna eget garn. Det blev kanske inte det vackraste garnet, men väldigt, väldigt unikt... Under vårvintern 2011 hittade vi vårt hus, med en ganska fin ladugård och lite hagmark. Hagmarken skulle ju behöva röjas på ett eller annat sätt och varför inte låta några får göra det, så får vi gratis ull också tänkte vi. Vi pratade med Kia Jonsson i Forsbacka utanför Vännäs, om att köpa några får av henne. Vi var inte redo att köpa genbanksdjur utan köpte fyra blandrastackor och så Arn som hade “gjort sitt” i genbanken, men som Kia tyckte var för trevlig och fin för att slaktas. Den 11 augusti 2011 flyttade de hem till oss i Nyland utanför Umeå och Arn visade sig verkligen vara en trevlig bagge. Lugn och fin i humöret, snäll både mot människor, tackor och bagglamm, dessutom en riktig kelgris som verkligen njuter av att klias. Han har gett fina lamm, flera med väldigt fin ull. Men det där med gratis ull var nog mest en väldigt naiv önskedröm... ;-)

Under de fyra första åren med fåren lärde vi oss otroligt mycket och fastnade verkligen för Dala-Pälsfåren, så vi började fundera på att bli genbank så småningom, men kände inte att vi hade någon brådska. Tänkte kanske vänta tills barnen blev lite större och var egentligen ganska nöjda med vår lilla blandrasflock där vi hela tiden försökt spara de lamm med bäst ull för handspånad.

Ibland väljer livet väg själv, dock. Elin Dahllöv blev ny genbanksansvarig och upptäckte snart att Arn fortfarande levde, fast utanför genbank. En viktig och foundernära (Arn - Oden - Weit) bagge, idag den äldsta och mest foundernära levande baggen i Weits linje.

Det ena gav det andra och i september 2015 köpte vi sju tackor i genbank, fyra från Ingela i Västerås, samt tre från Kia. Arn hade hunnit bli åtta år. Vi hade egentligen bestämt oss för att ta bort honom den hösten eftersom han med åren tappat en del tänder och haft lite svårt att hålla hullet under vintern, men han visade sig ha ork kvar för att betäcka både genbankstackorna och några av blandrastackorna. I mars och april 2016 föddes fem bagglamm och fyra tacklamm i genbanken. Tre av dessa bagglamm har flyttat söderut, till Rättvik och Yvonne på Björgården, genbank 837, till Aneby och Staffan på Åsens by, genbank 591, samt till Hunnebostrand och Nordens ark, genbank 22. Ett tacklamm och en vuxen tacka flyttade till Bohuslän och Marianne och Lennart på Bohuslamm, genbank 2109. Arn har gått med de vuxna tackorna även denna höst, dock fick han nöja sig med de sju genbankstackorna. Han får lite extra foder för att hålla hullet, är lika gosig fortfarande och pigg för sin ålder, men tidpunkten för då vi måste säga adjö till honom närmar sig nog tyvärr.

På trettondagsafton, den 5/1 2017, fick Arn somna in. En mycket speciell bagge betar numera på de evigt gröna ängarna. Aldrig mer kommer han att springa emot oss för att bli kliad, aldrig mer kommer han att bräka uppfordrande för att få godis, aldrig mer kommer han blunda och vifta på svansen när vi kliar honom på precis rätt ställe... han fattas oss. 💖

Arn 2007 - 2017

Så till ullen. Jag utger mig på intet sätt att vara någon expert, men jag vet vad jag själv gillar och tänkte försöka beskriva hur jag väljer ut vilken sorts ull jag använder till olika ändamål. Ullen från våra Dala-Pälsfår kan vara mycket eftertraktad hos hantverkare om den är av bra kvalitet och varsamt klippt. Olika typer av ull förekommer, dessutom ofta på ett och samma får, vilket gör att man kan få flera olika sorters garn från samma individ om man sorterar fällen noga.

Lammull från Gosnos, spunnen direkt från lock.
Ett blankt, starkt men ändå mjukt garn.
I skrivande stund håller det här garnet, med hjälp av en god vän,
på att bli en kofta till mig.

900 gram garn, varav en del växt- och svampfärgat.
Jag kardblandade ull från flera av våra får och spann det till ett ganska
luftigt garn till min svägerskas 50-årsdag.

Ull av ryatyp
Denna ull kännetecknas av lång, ganska rak eller lätt vågig ull med mjuk, lite kortare, bottenull och blankare, lite längre täckhår. Det är lamm med denna sorts ull som kan få den karaktäristiska franslammslocken, då täckhårens långa staplar slutar i en elegant korkskruv. Det var dessa skinn som användes till bräm, alltså vid knäppkanten, nederkanten och handlederna, på kasungerna.

Ullen kan separeras i bottenull och täckhår och spinnas var för sig, bottenullen kardad och spunnen till ett mjukt, luftigt garn, täckhåren kammade och spunnen till ett blankt och starkt garn. Man kan också spinna den här ullen direkt från tvättade lockar som man bara kammar lite lätt i topparna och sedan spinner från klippänden för att få en jämn fördelning av kortare och längre fibrer i garnet. Särskilt lammull passar bra att spinna på det här sättet, då täckhåren brukar vara grövre hos vuxna individer, men det beror också på vad garnet ska användas till. När man spinner både bottenull och täckhår samtidigt får man ett garn med både lite luftighet, vilket ger ett varmare plagg, och styrka från täckhåren, så det kan passa bra till strumpor eller ytterplagg. Av vad jag har kunnat uttyda är ryatypen den vanligaste ullen hos Dala-Pälsfåren.

Ull av gobelängtyp
Den här typen av ull är blank och lockig, innehåller inte så mycket bottenull och ger ett starkt och blankt garn. Sådana lockar är också fina att använda som de är, till kransar, tomteskägg eller varför inte ett tovat får? Man kan också lägga in de här lockarna i kanten på tovade dynor eller pulsvärmare eftersom de håller formen bra även vid användning. Ett annat användningsområde är att göra en tovad fäll av gobelänglockar, där man tovar fast lockarna på en baksida av kardad ull.

Ull av finullstyp
Mycket finkrusig ull som nästan helt saknar täckhår. Oftast väldigt finfibrig och mjuk. Passar ypperligt till att karda och spinna till ett mjukt, luftigt garn till plagg som ska vara nära huden. Ett garn som är luftigt spunnet blir varmare än ett garn där fibrerna ligger jämnare och tätare i tråden. Det blir till exempel varma vantar som kan valkas lite för att få bättre hållbarhet.

Dala-Pälsfåren kan som sagt ha flera olika sorters ull på samma individ, till exempel fördelat enligt följande: Runt huvud och hals ner mot frambenen finull, över bogen ull av gobelängtyp som på rygg och sidor övergår till ryaull vilken på låren blir grövre.

Vad vill en handspinnare ha för slags ull då?
Naturligtvis beror det på personliga preferenser, vad man tycker om att arbeta med och vad man tänker använda garnet till. I stort sett all ull går att använda, det handlar bara om att hitta rätt användningsområde. Generellt kan dock sägas att ingen handspinnare, eller annan ullhantverkare, uppskattar dubbelklipp, höboss, gräsfrön och dylikt i ullen då det tar mycket tid att rensa bort. Tovade toppar och väldigt smutsig ull är inte heller önskvärt, inte heller märghår och mycket grov ull, även om grov ull kan användas till exempelvis mattgarn. Märghår gör ingen spinnare glad, dock. Döda, vassa strån som sticks och bryts av. De tar inte heller upp färg som den övriga ullen.

Att ta tillvara ullen
När jag själv klipper försöker jag få så lite dubbelklipp som möjligt. Istället går jag över fåret en gång till när jag tagit undan ullen. Det underlättar rensningen om man lyckas hålla fällen så hel som möjligt, men det är inte det lättaste med den här typen av ull, eller så är det jag som behöver öva mer på att klippa så att den håller ihop... Allra lättast är det om man kan rensa ullen i direkt anslutning till klippningen. När jag lyckas med den ambitionen lägger jag ullen på ett rensbord, en träram där jag fäst ett putsnät (finns att köpa på till exempel Biltema eller ett byggvaruhus, hönsnät funkar också men har lite väl stora hål). Fördelen med ett rensbord är att smått skräp och höboss lätt ramlar ut och ner på golvet jämfört med att rensa direkt på ett bord.

Här är det Majas ull som blivit rensad, sorterad och
ligger i väntan på tvätt.

Jag börjar med att lägga fällen med klippänden uppåt och plockar bort dubbelklipp. Sedan vänder jag på fällen och tar bort mycket nedsmutsad ull och eventuella tovor, samt ull kortare än 3-4 cm. Ska man sälja ullen direkt till hantverkare kan man med fördel sälja hela fällen direkt efter grovrensningen, märkt med namn och information om fåret. En del vill dock hellre köpa mindre mängder tvättad ull, men att veta namnet på fåret är ändå roligt.

Efter grovrensningen kan ullen sorteras efter typ, särskilt om det är en individ med stor variation på ullen över kroppen. Sedan kan man välja att använda ullen från en individ enskilt, eller blanda ull av samma typ men från olika individer om man vill ha en större mängd enhetligt garn. Ska man skicka ullen till spinneri kan det vara bra att samla tillräcklig mängd av samma sorts ull, eller åtminstone skilja på lammull och ull från vuxna djur.

Ska man ta hand om ullen själv är det dags att tvätta den. En del tycker inte att det behövs, men för min del räcker det med att se på vattnet när man tvättar händerna efter att ha klippt det till synes rena, vita fåret för att vilja tvätta ullen innan jag börjar karda och hantera den... jag känner också alltför många som fått problem med luftrören av att hantera otvättad ull och personer som fått tråkiga infektioner då de stuckit sig på en kardnocka när de kardat otvättad ull. Det finns många sätt att tvätta ull och jag använder olika metoder för olika ull, så jag tänker inte gå igenom alla. Använd inte såpa bara. Ull mår bättre i en lätt sur miljö och har man inte ulltvättmedel kan man använda vanligt hårschampo eller bara rent vatten. Och undvik stora temperaturväxlingar och mycket rörelse under tiden!

Slutligen måste jag få skryta lite med att vi lyckades ta hem två priser i årets ull-SM på Wålsteds i Dala-Floda! Tacklammet Blanka efter vår favorittacka Saga vann silver i allmogeklassen och bagglammet Back-Arn efter Backa vann ”folkets val nära” - en omröstning bland besökarna. Blanka har en vacker, glansig ull av övervägande ryatyp, eller med juryns ord: ”En vacker representant för Dala-Pälsfårets ull. Mångsidig ullfäll som kan spinnas rakt av som den är. Använd detta djuret i avel!”

Jag vet att vi i föreningen inte ska avla på ull på det sättet, men det var ändå ett väldigt roligt omdöme att få! Men de har en poäng i det omdömet också, att låta ullkvaliteten vara en av faktorerna att ta hänsyn till när man väljer livdjur. Ser man till hur Dala-Pälsfårens ull och skinn använts historiskt kan man nog anta att ullkvaliteten var en ganska viktig faktor.

Back-Arns ull hade tyvärr ganska mycket skogsskräp i sig, då han och hans bröder gått i skogshage under senare delen av sommaren, men den var väldigt finkrusig och mycket mjuk, så det var nog det som tilltalade besökarna som röstade på den. Båda fällarna såldes till handspinnare på auktionen efteråt. Man fick sätta ett reservationspris på fällarna man skickade in, och jag ville verkligen ha tillbaka framförallt Blankas ull och satte ett i mina ögon högt utropspris, 500 kr för hennes fäll som vägde cirka 600 gram. Den blev såld för 700 kr, vilket ger ett kilopris på hela 1166 kr!

Ulliga hälsningar från genbank 2065
Carina och Urban

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar