Handspunnet + provlapp = kofta?

Ja, det är i alla fall planen. Färgerna stämmer inte riktigt överens med verkligheten, men... jag kan intyga att det är vackert! ;-) Det grön-blå-petrol garnet kommer från ett kardflor från förra hösten, som fick namn efter havsgudinnan Ran. Mest gotlandsull, lite tencel, merino och angelina. Det grå är ren gotlandsull. Drygt 800 g totalt.

För ovanlighetens skull har jag stickat provlapp. Fast jag börjar faktiskt bli bättre och bättre på det.

Och ja, jag kan sticka igen! Jag vågar inte sitta jättelånga stunder, för jag får lite (ok, ganska) ont. Men jag domnar inte längre, så operationen verkar ju ha lyckats! Yay! 

Fåglarna på gården!

Vi blev med kalkoner under midsommarhelgen. Fyra stadiga, trevliga och nyfikna små varelser. Som inte är så små längre. De väger mellan 7 och 8 kilo nu... Men till alla som tror att kalkoner är elaka: de är de inte! Jag som inte har någon erfarenhet alls från kalkoner tycker att de här är väldigt mysiga. Däremot är det svårt att fika/äta utomhus... de är väldigt nyfikna, som sagt, och dessutom ALLTID hungriga. Hönorna har vi dresserat med en blomspruta för att få matro, men det funkar inte med kalkonerna. De bryr sig inte ett dugg om att få en välriktad vattenstråle i ansiktet. Knasfåglar! :-) Dessa ska bli mat senare i höst. Och till våren tänkte vi försöka få tag på ägg från bronskalkoner och ta fram egna. Annars blir det nog sådana här igen. Även om vi är sugna på att ha ett avelspar av bronsvarianten.

Kalkonerna har nämligen visat sig vara effektiva hökskrämmare! I morse kom höken på besök, men hen blev nog lite paff, det som såg ut som stora, feta höns uppifrån himlen, visade sig vara 8-kilos kalkoner som inte alls hade några planer på att bli hökmat! Det var ett bra tillfälle att visa upp den omtalade aggressiviteten, måste jag säga.

Heeej...  

 Har du något gott till mig?

Och så har vi äntligen fått en lyckad kläckning! Tidigare i sommar la sig en av islänningarna, men hon klev av äggen dag 19... :-/ En av maranhönorna har dock visat sig vara en mycket god mor. Nåde den som rör hennes kycklingar! Fyra små dunbollar blev det, även om de också börjar vara stora nu. De går ut tillsammans med de andra hönsen varje morgon och pickar glatt i gräset efter insekter. Och så har en av våra unghönor, som började värpa nu i juli, bestämt sig för att september är en jättebra månad att ruva på! Jag försökte övertala henne att det inte är det, men hon är tjurig, så hon ska få ett par ägg hon med. Förutsatt att hon accepterat att jag flyttade henne från höskullen till stallet. Jag vill inte ha ruvbajs i höet som fåren ska äta i höst, tack! På bilden ser hon väldigt rufsig ut, hon hade nästan inga fjädrar kvar på ryggen. En nackdel med att vara tuppens favorit. Nu har hon fått tillbaka allt, eftersom hon inte låtit tuppen komma i närheten på ett par månader... :-)

Här mina små barn, kokt ägg är mums!

Min handled...

Den 22 augusti var det dags. På ganska nervösa ben gick jag in på sjukhuset, men själva operationen gick förvånansvärt smärtfritt. Bedövningssprutorna var jobbiga. Och det gör ont att ha en stas runt överarmen för att det ska gå att operera blodtomt. Och det känns väldigt obehagligt att känna att något händer i ens handled, att höra ljud som påminner om en mejsel mot sten (det var ett instrument för att hålla operationsområdet öppet som lät) och känna ilningar upp i armen när läkaren skar upp senan. Men ändå. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Däremot fick jag väldigt brått till apoteket efteråt, när blodet återvände till handen och lokalbedövningen släppte... AJ! Snyggt bandage med gipsskena får man också.

Efteråt har jag haft väldigt ont, däremot. Maxdos paracetamol i fyra-fem dagar, sedan började det kännas lite bättre. Men fruktansvärt frustrerande och irriterande att inte kunna göra vad man vill. Att inte kunna använda handen till någonting, nästan. Jag får inte lyfta något med höger hand på en månad. Och jag är så extremt högerhänt. Har du provat hyvla ost med fel hand? Utan att ens kunna använda den andra som stöd/mothåll! Inte ens äta har jag kunnat göra med höger, det blir någon vridning när man för gaffeln till munnen som är mycket smärtsam. Åtminstone för mig. Jag har förundrat läst berättelser av andra som opererat sig, som har stickat eller virkat dagen efter operationen. En del till och med samma dag! De måste ha fått roligare piller än vad jag fick. Eller så hade de inte lika trångt för nerverna, jag hade tydligen väldigt trångt, enligt läkaren. Efter en knapp vecka kunde jag dock spinna lite, det gick bra att hålla fibrerna med höger och dra ut dem med vänster, högerhanden kunde vara stilla. Beställt ull till ullklubben har jag också kunnat göra!

Igår fick jag ta bort gipsskenan, vilken lättnad! Även om det fortfarande gör ont så slipper jag det klumpiga bandaget. Två veckors inaktivitet ger en väsentligt smalare handled, det är otroligt vad fort det går att tappa muskler. Men, nu kan jag faktiskt sticka igen! Det är mjuka, lugna rörelser som är lite som sjukgymnastik! Jag ska ju röra på handen utan att belasta den och stickningen gör faktiskt mindre ont än att skriva. Så nu ska jag avsluta bloggandet för stunden, och sticka lite. :-)

Lite skinn

Under våren och försommaren har jag lärt mig att göra skinnfällar på två olika sätt. Ett vegetariskt och ett mer traditionellt.

Den vegetariska är helt enkelt en klippt fäll som fått en tovad undersida. Mycket roligt, jag ska utveckla tekniken lite mer bara, för jag såg väldigt många sätt att göra det lättare/bättre. Men ovanifrån syns ingen  större skillnad på en tovad och en beredd fäll.

Lite senare under våren var jag på skinnberedningskurs på Balfors Gård. Jag hade med mig några kaninskinn och några stora lammskinn. Och ett litet, litet lammskinn, från lammet som dog en dag gammal i vintras. Det är lika stort, eller litet kanske man ska säga, som kaninskinnen. 

Det är roligt, om än tidskrävande, att ta hand om skinnen från våra djur själva. Nu när vi har kaniner för köttets skull känns det bra att kunna ta hand om skinnen också. Återstår att se vad jag kan göra med dem.

Pride-garn!

Tidigare i sommar var jag på spinnträff med ett härligt gäng från Ravelrygruppen Spinning in Sweden. Bland annat kom mästerspinnerskan Barbro med bloggen Hillevis Trådar från andra sidan Bottenviken för att lära oss spinna bouclé. I hemläxa hade vi fått i uppdrag att spinna en kärntråd, sedan kammade vi mohair från Ingrids getter och spann själva bouclétråden på spinnträffen. Och fick ihop det till en hyfsad bouclé. När jag kom hem blev jag sugen på att prova spinna Teeswaterull och använda till bouclé. Teeswatern är handfärgad av mig på köpta kardband från Vinterverkstan. Kärntråden är en maskinspinningstråd från kon och bindtråd är en glansig viskostråd (ja, jag tror i alla fall att det är viskos). Ett riktigt glatt pride-garn! Men mina krånglande handleder (karpaltunnelsyndrom) var inte alls så förtjusta i att spinna bouclé, jag fick ta paus och skaka liv i högerhanden var femte minut...

Nu har jag köpt mer Teeswater och färgat fler regnbågstops. Jag har en tanke om en tröja med grått gotlandsgarn som har regnbågsbouclé i ärm- och nederkant. Tyvärr kommer det att få vänta en stund, för jag har fått en återbudstid till handkirurgen och ska få operera min handled. Till att börja med höger, som ger mig mest problem. Det ska bli skönt, samtidigt som det känns väldigt olägligt att bli utan högerhand i flera veckor. Jag har ju får att klippa, kaninburar att bygga, potatis att ta upp... för att inte tala om bär och svamp i skogen som bara väntar på att jag ska plocka hem dem. 

Men, färga ull ska jag väl klara av även som enhandad. :-) Jag laddar inför ullklubben som nu har fått tillräckligt många deltagare, nu ska jag beställa ull. Och bloggen kanske blir lite mer aktiv när jag inte får anstränga höger hand... :-)

Ullklubb!

Hoppsan, vad lite inlägg det blivit i sommar. Alldeles för mycket annat att göra. Det har fötts kaninungar, dragits stängsel, snickrats odlingslådor och införskaffats kalkoner. Bland annat. 

Nu tänkte jag i alla fall försöka ändra lite på det, om inte annat så finns det en massa fina kort från sommaren att visa. Jag ska bara få in dem i datorn också... :-)

Men för att ha något roligt att se fram emot under hösten, startar jag en liten ullklubb som går september, oktober och november. Vill man vara med kommer det varje månad att ramla in 100 g handfärgat kardband med hösttema i brevlådan.

• Vill du vara med? Maila mig på solaengel@gmail.com med namn och adress (gärna google- eller ravelrynick om ni har). Ni får mail tillbaka med betalningsinformation.

• Anmälan senast 25 augusti, första utskicket kommer i september. Temat är som sagt höst, men inte nödvändigtvis rött/orange/brunt även om sådant kan förekomma.

• Just nu finns det fyra platser kvar. Alla platser är tagna!

• Jag har inte beställt ull ännu, så skriv gärna i mailet om det är något särskilt ni vill prova, eller något ni absolut inte kan tänka er. Jag har tänkt lite olika blandningar, med mest ull.

• Priset för 3 månader är 450 SEK inkl porto inom Sverige. För övriga norden/europa tillkommer 72 SEK i porto.

Ett litet exempel på vad jag färgat i sommar; naturfärgad BFL, regnbågsfärgat med syrafärger från Greener Shades. Just den här flätan delades i två på längden och spanns till ett tunt, tvåtrådigt garn. Sedan stickade bästa Elisabeth en liten bebiskofta med matchande mössa och scarf till Ellas bebis.

Även katter är långtidsammare :-)

Nu tänkte jag prova något nytt här... att spela in en liten film med mobilen och lägga ut på bloggen, funkar det tro?

Asta fick ju behålla en kattunge i höstas, eftersom ingen ville ha vackra Vera. Och Vera, hon fortsatte att dia. Till och med när Asta kom hem nyopererad från veterinären (det ska inte bli fler kattungar, tänkte vi) lät hon Vera dia. Så småningom sinade mjölken, men Vera myser med mamma Asta emellanåt i alla fall. Nu händer det alltmer sällan, och inte hittar hon till spenen längre heller, utan det är mest bökande och snuttande på pälsen. Men förra veckan var det dags för Vera att opereras och när hon kom hem igen var det väldigt tryggt och mysigt att få krypa ihop med mamma igen. Asta står ut en stund, ibland tror jag hon tycker att det är helt OK, men hon brukar tröttna rätt fort.

Så här såg det ut förra veckan, man kan ana av Astas tass i pannan på Vera att det snart får vara nog.

Filmen är från i morse. Tyvärr hör man inte Veras spinnande så bra, och pratet i bakgrunden är Alma som pratar med pappa om huruvida Vera är en kattunge fortfarande och att hon inte kan få kattungar eftersom vi har steriliserat henne. Och en minut senare hade Asta tröttnat och hoppat ner.