Alma har klättrat sen hon föddes, känns det som i alla fall. Hon började gå när hon var tio månader (alldeles för tidigt om ni frågar mig) och då klättrade hon ännu mer.
När hon var drygt ett år tyckte jag att det blev fasligt tyst i köket en kväll. När jag kom in hade hon klättrat hela vägen upp till näst översta hyllan i skafferiet, och plockat ner en chokladkaka, en sån där riktigt mörk som jag tänkt ha till bakning. Och så klättrat hela vägen ner igen, med chokladkakan i handen, hur hon nu lyckades med det!? Tyvärr ligger bildbeviset på bedriften på en annan dator, någon dag ska jag ta och föra över dem till den här datorn istället.
Nu i vinter har hon gärna klättrat på stegen när pappa använt den. När det var som mest snö och han var uppe på lagårdstaket, tänkte hon följa efter. När vi satte upp fågelholkar för några veckor sedan, klättrade hon hela vägen upp till holken. Stegar borde förvaras liggande här, men ännu har hon bara klättrat när någon annan klättrat. Och så är hon ju inte ute på gården själv, ytterligare en säkerhet.
Hon älskar verkligen att klättra också, ögonen lyser av fröjd när hon står längst upp på stegen, och vi försöker berätta att hon faktiskt får ta och komma ner nu.
Den här klättringen, efter middagen en kväll, är lite lugnare. Framför allt för mamman. Kanske inte för pappan. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar