Gott Nytt Ulligt År!

Så här har vintern sett ut hittills här. Inte vinter alls med andra ord. Just nu är vi dock tacksamma för att det är öppet vatten i ån, eftersom pumpen behagat bli trött lagom till långhelgerna, så vi får inte så mycket vatten ur kranarna här hemma. Då är det bra att det finns en å att hämta vatten ur, till djuren och till att spola toaletten med. Dricksvatten hämtar vi hos grannen och tvättmaskinen får vila. Vad gör det väl att tvättkorgen svämmar över lite till? ;-)

När vintern inte vill komma på riktigt, då kan man trösta sig med ull. Jag har kommit i kontakt med en kvinna i Australien som föder upp merinofår med "ultra fine" kvalitet på ullen. Hittar man merino på 19-20 micron, då har man något riktigt mjukt. Ofta ligger den på 23 micron och känns ändå helt ok. Nuis merino ligger på 13-15 micron. Och det är så mjukt att man inte riktigt fattar det. Här finns hennes etsy-shop och här en facebook-sida med massor av inspirerande bilder.

Ullen kommer i väldigt platta paket, en vakuum-förpackare ligger högt på önskelistan för mig också. Efter en stund fluffar den upp sig, och då kan man börja leka... 

Här har jag kardat ullen på kardmaskinen, tillsammans med silke i olika former (noils, hankies och tops) och lite angelina-glitter. Snöar det inte utomhus får man ordna snö av ull, helt enkelt. Cirka 100 gram totalt, det var 200 gram i påsen.

Lite suddig bild, men... jag spann en tråd av kardfloren ovan och tvinnade sedan med en tråd silk'n'soft från World of Wool. Ljuvligt mjukt, och som gnistrande snö. Nu spinner jag merinon som var kvar i påsen (och jag har dessutom beställt 600 gram till, fast en tredjedel skulle en kompis ha för att blanda med sin angoraull). Fast utan kardmaskin den här gången. Nu tar jag lock för lock och kammar försiktigt med en hundkarda. Spinner tunt, tunt och fort går det inte. Men åh, så mjukt och fint.

Lite stickat försöker jag få till också. En julklappsmössa till sambon av handfärgad merino/tencel från Ullaffären. Tyvärr superwash, men det var ju länge sedan jag köpte och spann det garnet. Faktiskt drygt två år sedan! En mjuk och fin mössa blev det i alla fall, och sambon blev nöjd. Och jag ett garnnystan fattigare, vilket, i ärlighetens namn, inte direkt gör något...

Vad mer då? Jo, som vanligt firar vi ju födelsedag på nyårsafton. Fem år har gått sedan jag vaknade och insåg att det nog inte skulle bli något av den där lugna hemmakvällen med bakpotatis och räkröra... I år blev det pannkakor till nyårsmiddag, följt av chokladtårta med skumdelfinfluff (koka 2 dl grädde och smält ner en näve chokladdoppade skumdelfiner med jordgubbssmak, kyl och vispa) och chokladfrosting. Paket med mandala-målarbok, ett väldigt roligt spel från Haba (klara, färdiga, gå - på skattjakt!) och några schleich-djur till bondgården. Nu somnar en nöjd femåring och jag väntar på att sambon ska komma ner, så blir det film, ost, kex och lite bubbel och säkert ull i någon form, tills det är dags att säga adjö till 2013 och hej till 2014.

Och med det önskar jag er alla ett gott slut och ett riktigt gott nytt år!

Själv hoppas jag att det nya året innebär lite mer ork och lite mer tid för hantverk. Jag har inte hunnit så mycket som jag skulle önskat, så några fler UFO:n vill jag bli av med. Samtidigt som jag vill prova så mycket nytt. 

Julklappsbytet som blev fel, fast rätt

Jag fick i uppdrag att skicka julklappspaket till Eddysblogg. Hon hade på önskelistan glada färger och stickade, tovade vantar med broderi. Jättekul, tyckte jag, eftersom jag länge tänkt sticka och tova vantar. Så jag stickade. Och tovade. Och så tvekade jag länge på broderiet (dessutom var november en riktigt fullspäckad månad med lite tid och ork över till hantverk) innan jag frihandade en babushka på varje vante. Jag blev inte riktigt nöjd, egentligen inte av någon annan anledning än att jag inte fick verkligheten att motsvara bilden i mitt huvud. Ni vet kanske hur det känns? I alla fall var det fem av varandra oberoende personer som tyckte att vantarna visst var fina och ok att skicka. Så jag skulle bara tvätta och blocka vantarna. När de var torra la jag upp dem snyggt till fotografering tillsammans med resten av paketet. Men då var det så mörkt att jag beslöt mig för att vänta till nästa dag med fotograferingen. Och nästa dag, ja, då spillde jag en droppe kaffe på ena tummen... det började kännas lite som att jag aldrig skulle få iväg paketet, faktiskt. Tvättade bort kaffefläcken på tummen och skulle bara snabbtorka lite ovanför vedspisen. Jag brukar ju alltid torka saker där. Alltid. Men just den här gången blev det för varmt...

Och då kan det gå så här... :-( De ligger i skämshögen just nu och väntar på att jag ska samla ihop ork till att stoppa och laga hålet. Så får de bli fasligt snygga snöskottarvantar. Om vi nu får någon snö att skotta i år.

Istället för vantarna blev det en stickpåse i retrotyg (tack och lov stod det också på önskelistan) och stickmarkörer. I övrigt innehöll paketet en ullfläta i färgen "Eddy-special", merino/tussahsilke, handfärgad av mig, en intovad tvål, en liten härva handspunnet garn (50% Hicke, vår nästan-renrasiga dalapälsbagge och 50% mohair från Mina getter) och ett matchande kardflor med 80% dalapäls lammull och 20% mohair. Och så en kaka ekologisk mintchoklad.

Och posten gjorde verkligen sitt bästa, så paketet hann fram innan Eddy flög iväg över Atlanten, trots att jag postade lite för sent. Puh!

Viksagebyte

Trodde jag visat de här snygga vantarna, men tydligen bara på facebook... Vi hade ett viksagebyte på ravelry också. Det har gått till som så, att en väljer ull, en annan spinner garnet, en tredje stickar något som hamnar i postlådan hos en fjärde.

De här snygga vantarna hamnade alltså hos mig. De är dubbelstickade av Jennie, så de lär vara riktigt varma och sköna. Ullen är polwarth, BFL och silke i lika delar, färgat hos Willow Fairy, alldeles underbart mjukt och gosigt garn blev det. Spunnet av innehavaren till garnigt-bloggen.

God choklad fick jag också, ekologiskt choklad med tranbär i. Smakade mycket gott till en kopp te! :-)

En tidig julklapp

Vi har en decemberswap i spinngruppen på Ravelry. Jag hade verkligen bestämt mig för att INTE öppna förrän på julafton, men igår hade jag migrän och idag var det begravning efter Almas kära gudmor, så när jag hittade ett mjukt paket i brevlådan kunde jag ju inte låta bli att öppna... tyckte liksom jag behövde muntras upp lite.

I det stora paketet var det massor med små paket:

Och de små paketen innehöll handstickade (på stickor 2!) strumpor i glada färger, handspunnet garn av shetlandsull, en ullfläta i färgen Tandoori Spice från Southern Cross Fibre, 75% superfine merino och 25% silke, en mobilstrumpa av handspunnet garn, choklad fylld med chokladmousse och chokladsås, lakritsstänger, choklad- och choklad/mintkola och ekologiskt grönt te med mango och citrus (mycket gott).

Och strumporna passar som synes, trots att jag har svåra fötter att sticka till, breda med höga vrister. Tyvärr är alla bilder taskiga mobilbilder, men jag fotade det mesta när vi åkte ner till Ö-vik för att avlämna en liten (nåja, 9 kilo) kalkon till en kompis.

Det har alltså varit en fullspäckad dag, och min vana trogen efter fullspäckade dagar, så kan jag inte varva ner och sova i vettig tid, men vad gör väl det när jag kan sitta och vifta på tårna i mina nya strumpor och smutta på lyxigt gott te? 

Jag bakade förresten lite lussekatter när vi kom hem, 21.30 på kvällen. Varför? För att jag uppenbarligen är en obotlig tidsoptimist (eller så har jag bara extremt dålig tidsuppfattning, eller kanske både och?) och satte degen i morse, innan vi åt frukost och gick ut för att ta kalkonen av daga. Det tog visst lite längre tid än vad jag trodde och så ville jag ju duscha och äta lite innan begravningen och efter den... ja, då var det ju bara att åka ner till Ö-vik. 

Tre önskningar - en ullklubb igen

Det var så roligt att ha ullklubb att jag måste dra igång en till. En tanke som jag haft ända sedan jag startade förra klubben, när jag hade lite ångest över att paketen skulle falla alla deltagare i smaken. Dessutom är något av det roligaste jag vet att göra custom-beställningar. Att färga eller karda efter någons önskemål.

En önskeklubb! Man får ge mig tre önskemål vad gäller färgningen. (Eller man kanske vill ha samma tema/färg på ullen fast i de olika kvaliteterna?) Antingen i form av teman som jag tolkar, eller mer precist; rosa-lila-grön gradient, ja, ni fattar. Det beror lite på hur pass överraskad man vill bli. Ullen får man dock inte välja, det blir tre olika, alla inom den mjukare skalan. 100 gram ull (topsband) i varje paket och kanske någon överraskning någon gång. :-)

December, januari och februari är månaderna som gäller. (Jo, jag vet att jag är lite galen som tar på mig att färga ull i december, med allt annat som ska fixas, men tänk så roligt att få ett ulligt paket lagom till jul. Och att dessutom ha två till som kommer att lysa upp under de mörka vintermånaderna.) Och vilken fantastisk julklapp att önska sig från sina nära och kära! ;-)

• Vill du vara med? Maila mig på solaengel@gmail.com med namn, adress och önskningar (gärna google- eller ravelrynick om ni har). Mail tillbaka med betalningsinfo.

• Anmälan senast 7 december, första paketet skickas så att det hinner fram innan julafton (om inte posten strular till det alldeles).

• 8 platser! Oj, 1 kvar nu...

• Priset för 3 månader är 450 SEK inkl porto inom Sverige. För övriga norden/europa tillkommer 72 SEK i porto.

• Frågor? Maila mig.

En del av höstens färgningar, som jag säkert visat redan. Och en helkass mobilbild.

Mobilbloggar...

Laddkabeln till min bärbara dator har gett upp. Vilket alltså innebär att jag inte kan använda den. Men det fanns ju faktiskt en blogger-app! Så nu testar jag om det funkar bra att blogga från mobilen.

Det här är vantar, stickade stora och tovade till lagom femåringstorlek i tvättmaskinen. Först har jag färgat garnet för att få två lika nystan, nästan-femåringen har varit med och bestämt både färg och mönster.

Före tovning

Efter tovning

Äntligen Rosa Bandet-garn!

Lite för mycket annat som kommer i vägen, men nu är äntligen årets Rosa Bandet-garn färdigt för auktion!

I år är fibern Corriedale i humbugblandning, alltså lätt blandade naturfärger, som jag sedan färgat rosa med syrafärg från Greener Shades. Samma ull fanns i oktobers ullklubbspaket också.

185 g och 340 meter mjukt, tvåtrådigt garn. Det är lite melerat eftersom ullen skiftar så mycket.

Hur gör man då för att buda hem mjukt, gosigt garn och samtidigt göra en insats för cancerforskningen?

Lägg ditt bud i kommentarsfältet, auktionen avslutas på torsdag den 31 oktober kl 21.00. Du som lagt det vinnande budet gör inbetalningen direkt till cancerfonden och skickar en kopia på inbetalningen till mig via mailen, tillsammans med din adress, så skickar jag garnet.

Cancerfonden har postgiro: 901986-0 och bankgiro: 901-9515

Och ni får naturligtvis gärna lämna ett bidrag till cancerforskningen ändå, även om ni inte vill ha garn. Eller om ni vill ha garn, men inte vinner auktionen. :-)

Varma Värmland

På spinnträffen i Brån i våras fick vi köpa ut lite värmlandsull från Fales fina får. Meningen var att vi skulle öva på kamgarn... Jag kammade litegrann och provspann, men trivdes inte riktigt med det. Däremot trivdes jag med kardmaskinen jag lånade och provakardade ullen i. En classic carder med utbytbara kardtrummor. Mycket trevlig bekantskap och en ny sak på önskelistan...

Vi fick i alla fall ull i tre färger, vit, ljusbrun och mörkbrun. Jag har kardat och spunnit en härva av varje färg och funderar nu på vad det ska bli. Kanske ska jag våga ge mig på ett par mönsterstickade vantar? Och kanske räcker det till och med till två par, ett till mig och ett till sambon? Hmm. Kanske lite optimistiskt med tanke på att det är 150 g ull. Men vit ull finns det ju gott om här hemma, förstås.

Min opererade hand blir bättre och bättre. Den tyckte inte riktigt om att virka en massa små blommor med virknål 3. Fast det kanske mer beror på att virknålen är smal och jag ovan att virka, än att jag är opererad? Handen domnar inte längre i alla fall, så nu kan jag sticka med lite tunnare stickor igen! Hoppas på att bli så bra i höger hand att jag kan boka tid för att operera vänster i vinter. Vår, sommar och höst har jag lite för mycket att göra för att det ska funka att vara enhandad, tyvärr.

Det är oktober

Och oktober brukar vara rosa här på bloggen. Jag har två år haft en auktion för rosa bandet, med handspunnet, rosa, garn. Det tänkte jag ha i år också. Men jag har haft lite mycket här i början på oktober, så jag har liksom inte hunnit helt klart ännu. Det kommer, jag lovar. Ska försöka lägga upp auktionen i mitten/slutet på nästa vecka. Jag kan i alla fall avslöja så mycket som att det kommer att bli närmare 200 gram mjukt och ganska tunt garn.

Medan ni väntar på att jag ska lägga upp bild på auktionsgarnet, kan ni ta och läsa lite Fredrik Backman. Och när ni läst klart går det bra att logga in på internetbanken och göra en liten överföring. Människorna behöver forskning. Forskning behöver medel. Kanske kan man strunta i chipspåsen, lösgodiset och läsken till fredagsmyset och istället sätta in en slant till cancerfonden? 

Varma fötter

Nu är strumporna av höstpromenadsgarnet  klara! Efter att ha provat sticka strumpor i diverse handspunnet, däribland ett med viskos som skulle vara jättestarkt, och alltid nött hål efter bara två-tre veckor, hade jag helt slutit bort att sticka strumpor av handspunnet. Det är liksom inte värt att lägga ner den tiden på något som ändå inte håller.

Men köpesockgarnet är det ju syntet i, oftast. Och det tycker jag blir kallt, även om det bara är 20%, jag känner stor skillnad. När jag kollade runt lite på facebook och Ravelry verkade det som att folk ändå klarade att sticka sockar i handspunnet. Som håller! Och hemligheten verkar heta kabeltvinning. Så, jag tänkte att jag skulle prova igen. Vi får se om det funkar! Varma är de i alla fall. Och sköna, jag har stickat en höger- och en vänstersocka. Det ser lite underligt ut när det inte finns någon fot i, men passformen blir mycket bättre! Och så slipper man det där att strumpan formar sig efter foten och så råkar man ta på sig den på fel fot nästa gång och det blir inte alls skönt. Här kan man inte ta fel! Lite ändringar ska jag göra för att få ännu bättre passform, men med tanke på att jag inte haft något mönster så är jag nöjd.

Hälarna har jag inte heller stickat som jag brukar, utan den här gången blev det med german short rows, vilket gjorde att hälarna blev likadana på båda sidor. Mycket trevligt, säger jag som gillar symmetri. 

Nu ska de här testas ordentligt på våra kalla (och uppenbarligen vassa) golv. Håller de hyfsat ska jag beställa en egen sockullsblandning. Jag tänker mig att lite silke borde vara bra att blanda in, starkt på samma gång som det inte kyler som syntet gör. Är det någon som har något förslag på vad mer jag kan blanda in i en sådan mix, så lämna gärna en kommentar.

Höstpromenad

Septemberklubbens ull fick namnet höstpromenad, vet inte om jag skrev det innan? Två av flätorna blev inte riktigt lika de andra, en blev väldigt mycket gulare och en mycket mer grön än de andra, som skulle innehålla alla höstfärgerna. Alltså fick de stanna hos mig och jag var så sugen på att spinna ullen, eftersom jag aldrig använt Wensleydale på det sättet, så den hamnade i spinnrocken ganska omgående.

Jag delade båda flätorna på längden och fraktalspann dem tillsammans. Sedan tvinnade jag det till två två-trådiga härvor och tittade på dem en stund. Och så blev jag så sugen på att prova kabeltvinning för att få ett hållbart sockgarn, jag har ju inte lyckats så bra med det tidigare. Alltså körde jag det två-trådiga genom rocken igen, för att ge lite extra tvist innan jag tvinnade ihop dem till ett kabelgarn. Det blev ju z-tvinnat, men jag tror inte det har så stor betydelse. Hoppas jag i alla fall. Det blev i alla fall ett hyfsat balanserat, kabeltvinnat garn i vackra höstfärger (bilden är nog lite ljus). 175 meter på 195 g. Och så måste jag tacka Barbro för instruktionerna som hjälpte mig lyckas med kabeltvinning!

Och för den som vill prova kabeltvinning, en kort förklaring:

Spinn fyra trådar i s-riktning (om du vill ha ett s-tvinnat garn i slutändan), med normal snodd. Ganska tunt, eftersom det ska bli fyra trådar så småningom.

Tvinna dem två och två i z-riktning, med mycket snodd. Prova att vika ihop den två-trådiga och se så att den tvinnar sig bra. Jag har hört uttrycket att det ska se ut som små riskorn som ligger på rad, det stämmer ganska bra. 

Låt inte det två-trådiga vila, utan tvinna direkt ihop de två-trådiga i s-riktning.

Resultatet ska bli ett balanserat fyr-trådigt garn, med extra mycket styrka, lämpligt till sockar.

Ullklubbspaketet

Ungefär så här såg innehållet i paketen ut. En fläta Wensleydale färgad i höstfärger med Greener shades från Ingrid (som förutom färg har underbara angoragetter och angorakaniner). Dessutom följde det med ett mini-kardflor från mina egna får, med lite silke i. 

Jag har spunnit lite av ullen själv och måste säga att det var en trevlig bekantskap! Tidigare har jag bara använt Wensleydale i form av lockar som jag lagt in som effekt, men det är ju lite annorlunda att spinna "på riktigt" med den. Den påminner ganska mycket om Teeswater, tycker jag. Så den går säkert att spinna bouclé med, den här också. Långa, blanka fibrer. Ska visa bild på garnet också, när jag kan fota i dagsljus.

Tjuvtitt på september

Ja, den som inte vill se ett litet smakprov på hur den nu inpackade, i hallen väntande, ullen ser ut, den ska INTE läsa mer här, och absolut INTE titta på bilden längst ner. Fritt fram för alla andra däremot, men en riktig bild kommer senare i veckan. Jag är rätt nöjd, men samtidigt väldigt orolig för vad mottagarna ska tycka. Tänk, om de inte tycker om den alls! *springer och gömmer mig bakom soffan*

Vad man kan få titta på däremot, det är vår vackra rönn som börjar klä sig i höstskrud. Tyvärr fick vi lov att hugga ner dess granne, ni ser stubbarna längst ner till vänster i bild. En morgon när jag kom ut, efter en tämligen blåsig natt, hade nämligen en stam rasat ner i hagen, rivit en del av staketet och fåren var väl minst sagt lite skeptiska till att det helt plötsligt låg ett träd i hagen. Men det gick över när de kom på att rönnlöven på samma gång kommit i väldigt tuggvänlig höjd. När vi tog itu med den rasade stammen insåg vi ganska snabbt att et nog var flera stammar som inte mådde så bra... Milt uttryckt. Flera av stammarna var helt ihåliga och det slutade med att vi fick ta bort allt. En stor lucka, väldigt tråkigt. Mycket ved blev det dock, alltid något.

Och så en liten, liten tjuvtitt då. Klubbull och muta. Vad som är vad visar sig senare i veckan. Själv sitter jag och spinner det som blev över, de som jag inte riktigt blev nöjd med. Eller, de som av någon underlig anledning, blev helt annorlunda mot de andra, trots samma färger och mängder. Färgning är tydligen ingen exakt vetenskap, åtminstone inte för mig. Men när jag tänker efter, så är det nog så jag vill ha det. Mer liv, liksom. Vill man ha exakt likadana kardband kan man ju beställa fabriksfärgade. Men inte ens de lyckas ju alla gånger. Och ska man spinna en större mängd ull till ett lite större projekt, ja, då kan man dela upp kardbanden i lika delar och spinna ihop dem så att de blir lika. Hänger ni med? Säg att man har 500 gram ull, fördelade på fem kardband. Man delar varje kardband i fem delar på ett för projektet passande sätt. Sedan lägger man ihop en del från varje kardband och spinner ihop dem. Så får man fem härvor som, förhoppningsvis, är relativt lika, trots att kardbanden kanske inte var riktigt exakt lika, kanske inte ens från samma färgning, utan från olika färgare och av olika kvalitet till och med.

Mer bouclé och vår fina Arn

Jag har provfärgat lite för ullklubben. Och även med tanke på att det snart är fiberfestival i Vännäsby igen (5-6 oktober på festplatsen i Vännäsby, välkomna!). Det blev bland annat lite Teeswater som jag blev för kär i för att försöka sälja. Istället delade jag den på längden och försökte spinna bouclé igen. Tyvärr var det inte en spinnteknik som min handled godkände riktigt ännu. Jag domnar inte, men det började göra lite för ont för att det ska kännas bra. Men ganska så snyggt blev det, även om färgåtergivningen inte blir den bästa inomhus sena kvällar...

Nu ska jag påpeka också, att flätan nedan INTE är den som kommer i ullklubben, det var bara en lek med färger innan jag gjorde de riktiga.

Drygt 50 gram färdig bouclé. Kärntråd i grått maskinstickningsgarn och bindtråd i vit viscose. Höstfärger med lite frost, kanske?

Det här är resten av provfärgningarna, eller vad man nu ska kalla det. Från vänster två flätor Teeswater, tre flätor BFL, två flätor merino/mullbärssilke och två flätor Polwarth. Färgerna stämmer inte riktigt här heller, mobilbild sent en kväll...

Och så vår myskille, vår fina Arn. Han är så gosig, ibland undrar jag om han tror att han är en hund. Här var vi inne i hagen tidigare i somras för att röja lite sly, men hur lätt är det när Arn kommer och vill kela hela tiden? Ibland är jag nästan rädd att vi ska göra illa honom för att han kommer så nära. De andra kommer också när vi ska röja, men det är mest för att det kommer goda löv i lagom höjd, inte är de lika kelsugna som Arn, inte.

Jag har närt en ingenjör vid min barm...

Alma gjorde en ritning till en mycket praktisk maskin i morse. Vi kommer att både slippa skotta snö och bära vatten till djuren i vinter, den här gör både och! Hon säger att hennes pappa ska få hjälpa henne att bygga den, tur för mig som inte har ett enda tekniskt ben i kroppen. Hennes fallenhet för tekniska lösningar kommer inte från mig, snarare då från hennes far ingenjören. Jag låter Alma själv berätta hur den funkar om det inte framgår tydligt nog av ritningen.

Snöbollskrossaren. Det röda är snöbollarna och det gula är elden som gör att snöbollarna smälter. Det blåa är vattnet. Det grå runda längst upp har piggar som slår sönder snön och gör den till vanlig mjuk snö. Det bruna är knappar och spakar som man styr med, när man vill skjuta en snöboll på elden så trycker man på knappen bredvid spaken till höger. Det grå under elden är kontakten som laddar maskinen så att den kan gå. Man sätter en slang till vattnet så att man kan spola vatten till djuren. Man får ha den ute för den är för stor för att ha inne.

Är det inte rätt fantastiskt, så säg? Hon är alltså fyra och ett halvt, lite drygt. Vad kommer hon att konstruera om tio, eller tjugo, år?

Svamphöst

I fredags åkte vi direkt till skogen när sambon kom hem från jobbet. Massor med svamp. Gula kantareller, trattkantareller och rödgul trumpetsvamp. Inga färgsvampar den här gången, men det har jag också letat lite i höst. Blodspindling, röd- och gulskivig spindling, videspindling ger vackra röda och gula toner. Lysticka ger en fantastisk lila färg. Ska samla mer och så spinna vitt Dalapälsgarn att färga i vinter. 

Ja, så är planen i alla fall. Jag kan ju inte färga med svamp, jag har aldrig gjort det. Och det är lite bökigare än att färga med syrafärger. Men, hur svårt kan det vara? Jag hittade en underbar bok på biblioteket "Färgsvampar och svampfärgning", en riktigt färgsvampsbibel skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund. Hamnade högst upp på önskelistan till tomten gjorde den boken.

En stor hög med svamp på bordet. Ändå hade vi lämnat av lite hos Ingrid först. Jag satt ändå och rensade någon timme. Och vår nyinköpta svamptork fick jobba lite. När det ännu är för varmt ute för att elda i spisen är det bra med en tork. Även om det ryms mer svamp på en ställning ovanför vedspisen. Men, vi har ju sommarvärme fortfarande, med 20° på dagarna. Känns onödigt att elda i spisen då, bättre att spara på veden tills i vinter.

Och så den vackraste svampen i korgen den kvällen.

Så perfekt. Så fantastiskt formad av naturen. 

Handspunnet + provlapp = kofta?

Ja, det är i alla fall planen. Färgerna stämmer inte riktigt överens med verkligheten, men... jag kan intyga att det är vackert! ;-) Det grön-blå-petrol garnet kommer från ett kardflor från förra hösten, som fick namn efter havsgudinnan Ran. Mest gotlandsull, lite tencel, merino och angelina. Det grå är ren gotlandsull. Drygt 800 g totalt.

För ovanlighetens skull har jag stickat provlapp. Fast jag börjar faktiskt bli bättre och bättre på det.

Och ja, jag kan sticka igen! Jag vågar inte sitta jättelånga stunder, för jag får lite (ok, ganska) ont. Men jag domnar inte längre, så operationen verkar ju ha lyckats! Yay! 

Fåglarna på gården!

Vi blev med kalkoner under midsommarhelgen. Fyra stadiga, trevliga och nyfikna små varelser. Som inte är så små längre. De väger mellan 7 och 8 kilo nu... Men till alla som tror att kalkoner är elaka: de är de inte! Jag som inte har någon erfarenhet alls från kalkoner tycker att de här är väldigt mysiga. Däremot är det svårt att fika/äta utomhus... de är väldigt nyfikna, som sagt, och dessutom ALLTID hungriga. Hönorna har vi dresserat med en blomspruta för att få matro, men det funkar inte med kalkonerna. De bryr sig inte ett dugg om att få en välriktad vattenstråle i ansiktet. Knasfåglar! :-) Dessa ska bli mat senare i höst. Och till våren tänkte vi försöka få tag på ägg från bronskalkoner och ta fram egna. Annars blir det nog sådana här igen. Även om vi är sugna på att ha ett avelspar av bronsvarianten.

Kalkonerna har nämligen visat sig vara effektiva hökskrämmare! I morse kom höken på besök, men hen blev nog lite paff, det som såg ut som stora, feta höns uppifrån himlen, visade sig vara 8-kilos kalkoner som inte alls hade några planer på att bli hökmat! Det var ett bra tillfälle att visa upp den omtalade aggressiviteten, måste jag säga.

Heeej...  

 Har du något gott till mig?

Och så har vi äntligen fått en lyckad kläckning! Tidigare i sommar la sig en av islänningarna, men hon klev av äggen dag 19... :-/ En av maranhönorna har dock visat sig vara en mycket god mor. Nåde den som rör hennes kycklingar! Fyra små dunbollar blev det, även om de också börjar vara stora nu. De går ut tillsammans med de andra hönsen varje morgon och pickar glatt i gräset efter insekter. Och så har en av våra unghönor, som började värpa nu i juli, bestämt sig för att september är en jättebra månad att ruva på! Jag försökte övertala henne att det inte är det, men hon är tjurig, så hon ska få ett par ägg hon med. Förutsatt att hon accepterat att jag flyttade henne från höskullen till stallet. Jag vill inte ha ruvbajs i höet som fåren ska äta i höst, tack! På bilden ser hon väldigt rufsig ut, hon hade nästan inga fjädrar kvar på ryggen. En nackdel med att vara tuppens favorit. Nu har hon fått tillbaka allt, eftersom hon inte låtit tuppen komma i närheten på ett par månader... :-)

Här mina små barn, kokt ägg är mums!

Min handled...

Den 22 augusti var det dags. På ganska nervösa ben gick jag in på sjukhuset, men själva operationen gick förvånansvärt smärtfritt. Bedövningssprutorna var jobbiga. Och det gör ont att ha en stas runt överarmen för att det ska gå att operera blodtomt. Och det känns väldigt obehagligt att känna att något händer i ens handled, att höra ljud som påminner om en mejsel mot sten (det var ett instrument för att hålla operationsområdet öppet som lät) och känna ilningar upp i armen när läkaren skar upp senan. Men ändå. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Däremot fick jag väldigt brått till apoteket efteråt, när blodet återvände till handen och lokalbedövningen släppte... AJ! Snyggt bandage med gipsskena får man också.

Efteråt har jag haft väldigt ont, däremot. Maxdos paracetamol i fyra-fem dagar, sedan började det kännas lite bättre. Men fruktansvärt frustrerande och irriterande att inte kunna göra vad man vill. Att inte kunna använda handen till någonting, nästan. Jag får inte lyfta något med höger hand på en månad. Och jag är så extremt högerhänt. Har du provat hyvla ost med fel hand? Utan att ens kunna använda den andra som stöd/mothåll! Inte ens äta har jag kunnat göra med höger, det blir någon vridning när man för gaffeln till munnen som är mycket smärtsam. Åtminstone för mig. Jag har förundrat läst berättelser av andra som opererat sig, som har stickat eller virkat dagen efter operationen. En del till och med samma dag! De måste ha fått roligare piller än vad jag fick. Eller så hade de inte lika trångt för nerverna, jag hade tydligen väldigt trångt, enligt läkaren. Efter en knapp vecka kunde jag dock spinna lite, det gick bra att hålla fibrerna med höger och dra ut dem med vänster, högerhanden kunde vara stilla. Beställt ull till ullklubben har jag också kunnat göra!

Igår fick jag ta bort gipsskenan, vilken lättnad! Även om det fortfarande gör ont så slipper jag det klumpiga bandaget. Två veckors inaktivitet ger en väsentligt smalare handled, det är otroligt vad fort det går att tappa muskler. Men, nu kan jag faktiskt sticka igen! Det är mjuka, lugna rörelser som är lite som sjukgymnastik! Jag ska ju röra på handen utan att belasta den och stickningen gör faktiskt mindre ont än att skriva. Så nu ska jag avsluta bloggandet för stunden, och sticka lite. :-)

Lite skinn

Under våren och försommaren har jag lärt mig att göra skinnfällar på två olika sätt. Ett vegetariskt och ett mer traditionellt.

Den vegetariska är helt enkelt en klippt fäll som fått en tovad undersida. Mycket roligt, jag ska utveckla tekniken lite mer bara, för jag såg väldigt många sätt att göra det lättare/bättre. Men ovanifrån syns ingen  större skillnad på en tovad och en beredd fäll.

Lite senare under våren var jag på skinnberedningskurs på Balfors Gård. Jag hade med mig några kaninskinn och några stora lammskinn. Och ett litet, litet lammskinn, från lammet som dog en dag gammal i vintras. Det är lika stort, eller litet kanske man ska säga, som kaninskinnen. 

Det är roligt, om än tidskrävande, att ta hand om skinnen från våra djur själva. Nu när vi har kaniner för köttets skull känns det bra att kunna ta hand om skinnen också. Återstår att se vad jag kan göra med dem.

Pride-garn!

Tidigare i sommar var jag på spinnträff med ett härligt gäng från Ravelrygruppen Spinning in Sweden. Bland annat kom mästerspinnerskan Barbro med bloggen Hillevis Trådar från andra sidan Bottenviken för att lära oss spinna bouclé. I hemläxa hade vi fått i uppdrag att spinna en kärntråd, sedan kammade vi mohair från Ingrids getter och spann själva bouclétråden på spinnträffen. Och fick ihop det till en hyfsad bouclé. När jag kom hem blev jag sugen på att prova spinna Teeswaterull och använda till bouclé. Teeswatern är handfärgad av mig på köpta kardband från Vinterverkstan. Kärntråden är en maskinspinningstråd från kon och bindtråd är en glansig viskostråd (ja, jag tror i alla fall att det är viskos). Ett riktigt glatt pride-garn! Men mina krånglande handleder (karpaltunnelsyndrom) var inte alls så förtjusta i att spinna bouclé, jag fick ta paus och skaka liv i högerhanden var femte minut...

Nu har jag köpt mer Teeswater och färgat fler regnbågstops. Jag har en tanke om en tröja med grått gotlandsgarn som har regnbågsbouclé i ärm- och nederkant. Tyvärr kommer det att få vänta en stund, för jag har fått en återbudstid till handkirurgen och ska få operera min handled. Till att börja med höger, som ger mig mest problem. Det ska bli skönt, samtidigt som det känns väldigt olägligt att bli utan högerhand i flera veckor. Jag har ju får att klippa, kaninburar att bygga, potatis att ta upp... för att inte tala om bär och svamp i skogen som bara väntar på att jag ska plocka hem dem. 

Men, färga ull ska jag väl klara av även som enhandad. :-) Jag laddar inför ullklubben som nu har fått tillräckligt många deltagare, nu ska jag beställa ull. Och bloggen kanske blir lite mer aktiv när jag inte får anstränga höger hand... :-)

Ullklubb!

Hoppsan, vad lite inlägg det blivit i sommar. Alldeles för mycket annat att göra. Det har fötts kaninungar, dragits stängsel, snickrats odlingslådor och införskaffats kalkoner. Bland annat. 

Nu tänkte jag i alla fall försöka ändra lite på det, om inte annat så finns det en massa fina kort från sommaren att visa. Jag ska bara få in dem i datorn också... :-)

Men för att ha något roligt att se fram emot under hösten, startar jag en liten ullklubb som går september, oktober och november. Vill man vara med kommer det varje månad att ramla in 100 g handfärgat kardband med hösttema i brevlådan.

• Vill du vara med? Maila mig på solaengel@gmail.com med namn och adress (gärna google- eller ravelrynick om ni har). Ni får mail tillbaka med betalningsinformation.

• Anmälan senast 25 augusti, första utskicket kommer i september. Temat är som sagt höst, men inte nödvändigtvis rött/orange/brunt även om sådant kan förekomma.

• Just nu finns det fyra platser kvar. Alla platser är tagna!

• Jag har inte beställt ull ännu, så skriv gärna i mailet om det är något särskilt ni vill prova, eller något ni absolut inte kan tänka er. Jag har tänkt lite olika blandningar, med mest ull.

• Priset för 3 månader är 450 SEK inkl porto inom Sverige. För övriga norden/europa tillkommer 72 SEK i porto.

Ett litet exempel på vad jag färgat i sommar; naturfärgad BFL, regnbågsfärgat med syrafärger från Greener Shades. Just den här flätan delades i två på längden och spanns till ett tunt, tvåtrådigt garn. Sedan stickade bästa Elisabeth en liten bebiskofta med matchande mössa och scarf till Ellas bebis.

Även katter är långtidsammare :-)

Nu tänkte jag prova något nytt här... att spela in en liten film med mobilen och lägga ut på bloggen, funkar det tro?

Asta fick ju behålla en kattunge i höstas, eftersom ingen ville ha vackra Vera. Och Vera, hon fortsatte att dia. Till och med när Asta kom hem nyopererad från veterinären (det ska inte bli fler kattungar, tänkte vi) lät hon Vera dia. Så småningom sinade mjölken, men Vera myser med mamma Asta emellanåt i alla fall. Nu händer det alltmer sällan, och inte hittar hon till spenen längre heller, utan det är mest bökande och snuttande på pälsen. Men förra veckan var det dags för Vera att opereras och när hon kom hem igen var det väldigt tryggt och mysigt att få krypa ihop med mamma igen. Asta står ut en stund, ibland tror jag hon tycker att det är helt OK, men hon brukar tröttna rätt fort.

Så här såg det ut förra veckan, man kan ana av Astas tass i pannan på Vera att det snart får vara nog.

Filmen är från i morse. Tyvärr hör man inte Veras spinnande så bra, och pratet i bakgrunden är Alma som pratar med pappa om huruvida Vera är en kattunge fortfarande och att hon inte kan få kattungar eftersom vi har steriliserat henne. Och en minut senare hade Asta tröttnat och hoppat ner.

Tyllampetutorial - typ

För något år sedan, (eller ja, det kanske är två år nu, tiden går...) såg jag en snygg tyllampa i en lampbutik här i stan. Men... den kostade 4500:- Vilket var en hel del mer än vad jag hade råd med. (Dessutom var den så stor att den skulle ha dominerat hela rummet.) På en sommarloppis hittade jag en gammal lampskärm, som tanten hade sytt någon gång på 70-talet. Ett mycket fint hantverk visserligen, men den var brun, kändes rätt sunkig och var ganska sliten. Bort med tyget och den bruna fransen och vips! några meter sidenband och tyll senare hade jag en egen tyllampa att sätta upp i barnens rum.

Det här är dock inte den lampan. För nu fyller nämligen två barn här i närheten år. Och jag råkar veta att mamman (och barnen, även om de kanske är lite mindre intresserade av inredning) tycker om den här lampan. Så när jag snubblade över en tom stomme på returbutiken så...

Vad du behöver:

En lampstomme, i valfri form och storlek. Det gör inget om den är skavd och ful, fritt fram för återbruk med andra ord.

Band eller tygremsor. Till den här stommen gick det åt cirka 4,5 meter 3 cm breda bomullsremsor.

Tyll i valfri färg. Till denna använde jag nästan tre meter vit tyll av den lite kraftigare varianten, det är lite mer stuns i den. Vill man ha extra bling-bling finns det ju tyll med paljetter.

Nål och sytråd för att fästa remsorna.

Börja med att ta bort så mycket som möjligt av den gamla skärmen om det inte redan är gjort. Linda remsor eller band noga runt stommen. Du vill inte att något av stommen ska synas. I alla fall inte om den är lika ful som den här... ;-) Här tänker jag också att man kan måla den i en snygg färg om grunden är lite slätare än här. Eller kanske skära upp nabbi-pärlor och trä på stommen först.

Använder du tygremsor istället för sidenband, vik in ena kanten så blir det slätare. Se till så att inga trådar sticker ut. Dra åt och spänn remsorna så att de sitter tight mot stommen. När en remsa tar slut fäster du den med några stygn så att det ser snyggt ut.

Stommen är klar. Jag har inte satt några band allra längst upp, där ska ju nämligen lampfästet rymmas. Nu är det dags att klippa remsor av tyllen. Jag brukar klippa ungefär 20-25 cm breda remsor. Det väljer du naturligtvis själv, men jag tror att det kan bli svårt att knyta dem snyggt om de är mycket bredare än så. Längden får du måtta. Jag har i det här fallet varvat med långa och korta för att få mycket volym utanpå lampan.

Och så glömde jag visst att ta bild under tiden jag knöt fast remsorna... Jag blir lätt distraherad, särskilt som barnen tyckte att remsorna var så fina och kom och pratade och "hjälpte" till.. Hoppas jag kan förklara begripligt ändå. Annars får ni hojta till så försöker jag förklara bättre. 

Jag brukar i alla fall knyta fast remsorna rakt över stommen, viker tyllremsan dubbel över nederkanten och knyter ihop upptill. Det är bra om man ser till att knuten hamnar lite nedanför överkanten, det blir trångt när själva lampfästet ska dit annars. Och så brukar jag knyta remsorna växelvis mitt för varandra, för att få det så jämnt som möjligt. Jag började med de långa remsorna och knöt sedan en kort remsa mellan varje lång.

Och tada! En alldeles egen tyllampa, till ett betydligt trevligare pris än på lampaffären. Dessutom återbruk!

En kofta

En nätkompis till mig undrade om jag kunde sticka en kofta. Och det i sig är ju inga större problem. Problemet är att vi sitter i helt olika delar av landet, provningar under arbetets gång är med andra ord rätt svårt... noggrant tagna mått från hennes sida och ett evigt räknande från min sida hoppas jag ska ge önskad passform.

Men en kofta har det blivit, här provas den av vännen K som är ungefär i samma storlek som R som ska ha koftan. Själv är jag aningen för kraftig... 

Koftan är stickad i eco-ull från Viking, jag hittade ljusgrå härvor i fyndkorgen hos 3 stickor som jag färgade mörkgrått och melerat. Det röda är samma garn, fast en härva vitt som jag färgade på färgkursen förra hösten. Det passade så bra mot det grå. Instickade fickor. Rätstickade kanter mitt fram, virkad picotkant runt halsen och vid fickorna och en dubbelvikt hålvarvskant i ärmslut och nederkant. Får kanske ta några närbilder innan jag skickar iväg den. Garnet är underbart mjukt (och jag har fem härvor ljusbrunt som ska bli en uggletröja till mig själv, jag har bara inte bestämt mig för om jag ska färga det först).