Solnedgång

 Ytterligare ett av kardfloren från fiberfestivalen. Det här kunde jag inte hålla fingrarna från i söndagskväll när jag kom hem, trots att jag var så trött att det snurrade i hela huvudet.

Jag hade kardat de olika färgerna bredvid varandra och lagt på lite glitter på slutet. Sedan spann jag två flor var för sig på Ellinors Julia, fortfarande uppdelat i färgerna. Sedan tvinnade jag ihop dem på hennes S10a, det misstämde lite på slutet, men det gjorde inget, jag tog bara och nystade upp det som var kvar på ena rullen och skarvade ihop det med den andra och fortsatte tvinna ihop de sista metrarna.

Att göra ett självrandande garn på det här sättet, jämfört med att virka ihop det med navajotvinning, ger mer flytande övergångar, för hur noga man än är när man väger upp ullen inför kardningen, så är det alltid lite mer eller mindre av någon nyans. Likaså är det nog nästintill omöjligt att spinna två flor till exakt samma längd, även om man har lika mycket ull i båda. Men jag tycker att det blir vackert så också.

En nackdel, eller vad man nu ska kalla det, med gotlandsullen, är att den inte räcker så långt. Det här garnet ligger på 112 meter på cirka 110 g. Ungefär som Eskimo från Drops alltså, men det här garnet skulle jag kanske använda stickor 3½-4 till, inte 8 som för Eskimo. Det är tung ull per meter. ;-)

Vacker ull...

...blir vackert garn. 

Får man säga så om det man gjort själv? Jo, det får man! I alla fall när det är sant ;-) Färgen stämmer inte riktigt, inomhusväder, ni vet, så det är lite mörkare, lite dovare toner i verkligheten. Undrar om jag inte måste ta och spinna upp de återstående floren också, och sticka en sjal? Kanske en  julklapp till någon?