Lilla Svala...

Vi fick på försommaren ett svalbo ovanför vårt sovrumsfönster. Förutom allt bajs på fönsterbrädan har det varit ganska trevligt att lyssna på dem och se dem flyga i skytteltrafik när ungarna kläckts och började kräva mat i stort sett dygnet runt.

Den 7 augusti skulle jag gå ut och plocka sallad till middagen. När jag rundade huset fick jag se en fågel på gräsmattan. Tänkte att katterna jagat en nyss utflugen fågelunge och skulle precis ta upp den för att lägga den på ett annat ställe. Döda möss och fåglar börjar bli vardagsmat här, men jag vill helst inte ha dem mitt på gräsmattan, så vi brukar slänga sådant i diket istället. Men den här fågelungen var inte död. När jag försökte ta upp den började den flaxa för att komma undan, men den var inte helt flygfärdig ännu.

Fortfarande lite dun kvar runt huvudet.

Vi funderade ett tag på att försöka få upp den i boet igen, det var naturligtvis en av svalungarna från boet ovanför sovrumsfönstret. Men stegen var lite för kort, och vi satte upp den i björken bredvid, med en fåfäng förhoppning om att föräldrarna skulle mata den även om den inte satt i boet längre. Det gjorde de inte.

När vi nattat barnen försökte vi på nytt att få upp den i boet. Med hjälp av en trekantslist, U balanserandes på stegen så högt upp han kunde komma och mig på fönsterkarmen i sovrummet, lysandes med en ficklampa, gjorde vi två tappra försök att återbörda den med syskonen. De släppte dock inte in den, och troligen var det syskonen som knuffat ut den från början.

Vi satte tillbaka den i björken och tänkte att naturen fick ha sin gång. Under natten regnade det. Rejält. På morgonen gick jag ut till björken för att se efter om den antingen dött eller försvunnit. Då satt den på marken under björken, genomvåt och säkert mycket frusen. Jag kunde inte stå emot de där små pepparkornsögonen som plirade upp på mig genom det strilande regnet, utan tog in den.

Nu fick den bo i köket. Första dagen låg den bara där, jag droppade lite honungsvatten på näbben för att få i den lite vätska. De goda flugor vi försökte locka den med ville den inte alls ha. På tisdag morgon kvittrade den dock när U kom ner i köket. Han fångade en farfarsmygga i garaget, som den, efter lite trugande, glatt satte i sig.

Under veckan matade vi den med de flygfän vi hittade och maggot från fiskeaffären. Den blev piggare och piggare, flaxade mycket och blev väldigt uppspelt när vi tog ut den. I slutet av förra veckan började syskonen flygträna på allvar, och det visade "vår" umge att den också var intresserad av.

Tyvärr gick det inte så bra för Lilla Svala. Om det var för att vi människor inte är tillräckligt bra flyglärare, eller om hen var mer skadad än vi kunde se, vet jag inte. Men på söndagen lyckades en av katterna fånga hen, och då var det slut.

Det var ändå, det tråkiga slutet till trots, en väldigt intressant upplevelse att ta hand om ett vilt djur på så nära håll. Hen blev riktigt tam och accepterade ganska snabbt oss människor som fosterföräldrar. Kvitter och stora gapet så fort vi kom i närheten. Och aptit, det hade hen! Jag kan inte låta bli att hur det skulle ha blivit om hen hade lyckats överleva? Hade hen hittat hit nästa sommar? Och hade hen då känt igen oss?