Kaniner, kaniner, överallt kaniner. Vi, eller jag kanske jag ska säga, har skaffat STORA kaniner. Jättestora. Den bruna, hanen med det respektingivande namnet Fluffy, är en New Zeeland red med 25% fransk vädur i sig. Mamman, "lilla" Gryn, är Gotlandskanin/fransk vädur. Just nu går de tillsammans och vi väntar ungar och knappt tre veckor. Vi har ett gäng stora ungar också, som snart är slaktfärdiga. Det är nämligen som mat vi skaffat dessa maffiga kaniner. Fluffy och Gryn är vårt avelspar och ungarna föds upp till slakt.
Lite grymt, kanske någon tycker? Tja, definitivt inte grymmare än att köpa kött från affären. Tvärtom. Kaniner, eller ungtuppar eller lamm för den delen, som får leva ett gott liv, med utevistelse, god mat och ett gott omhändertagande ända till slutet känns väldigt mycket bättre att äta än stressade djur från storskalig uppfödning. Om man nu vill äta kött. Vilket vi vill.
Stora kaniner, ja. Barnen kan knappt hålla dem i famnen.
Stora öron också.
Och Fluffy är en riktigt stor kille.
Vilka fina!
SvaraRaderaOm jag visste med mig att jag klara av att avliva djuren så skulle jag också gärna ha egna köttdjur! Betydlig trevligare än industriproducerade djur... :/
(tills vidare köper jag eko-ägg och ligger lågt med köttkonsumtionen...)
Härligt!
SvaraRaderaJa, avlivningsbiten är ju inte rolig. Och ju mer man hanterat djuren, desto svårare blir det känslomässigt. Däremot blir det lättare rent praktiskt...
SvaraRaderaEn kompis som hjälpte till med fårslakten i höstas sa något klokt, tycker jag; det ska kännas jobbigt. Då blir man liksom mer noga med att allt ska gå bra, med så lite stress som möjligt för djuren. (Och den dag man kan slakta (eller för den delen avliva ett husdjur som blivit för gammalt/sjukt) utan att det känns, nä, det vill jag inte vara med om. Då har jag förlorat något.)