I onsdags var vi på Martinas första skolavslutning. Tyvärr stod vi lite för dåligt till för att få bra bilder på klassen, och förresten strider det väl mot PUL att publicera bilder på andras barn hur som helst. Solen sken i alla fall och barnen sjöng väldigt fint. Tyvärr fanns det ingen mikrofon, så rektorns tal och diktuppläsning från en av de större eleverna missades totalt. Men, det var säkert vackert. Vi applåderade och såg glada ut när andra gjorde det.
Alma tyckte det var bra att sitta på pappas axlar emellanåt. Men en timmes skolavslutning blev för mycket för en 3½-åring med spring i benen, tur att vi höll till på skolgården så att hon kunde roa sig med gungor och balansgång.
Väl hemma igen fikade vi tårta och kaffe (saft för barnen) i trädgården. Hönorna är väldigt sugna på att få smaka, så man får äta fort.
Det där med föräldratidningen då? Jo, den här fina bilden på mina barn kommer snart att publiceras i Vi Föräldrar med anledning av att jag blivit telefonintervjuad om hur det är att amma ofta. Så där ofta som bara en nyfödd kan amma, när man sitter eller ligger med ett barn i famnen HELA tiden. Eller, ja, så känns det ju just då. Men vet ni? Det går över. Alldeles för snart har man en unge som springer omkring och hittar på bus istället. Och då kan man tänka på de där lugna stunderna med en liten tuttsugen bebis med längtan. Tänk, att få sitta och bara göra inget annat än ge sitt barn mat. Viktigaste jobbet i världen, och man kan sticka, läsa en god bok eller se en bra film samtidigt. Dessutom har man all rätt att bli servad med både mat och dryck. Och att dammråttorna växer under soffan, tja, bebisen är ju viktigare. Diskberget växer? Bebisen viktigare. Slut på rena trosor och kalsonger? Bebisen fortfarande viktigare. Det är inte så dumt att ha den där ammande bebisen fastklistrad i famnen, för vad ska jag skylla på nu, när de är sju och tre? Egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar