En matta med förhinder

På stora Nolia i år, köpte jag ett mastodontnystan trikåtrasor. 1,3 kilo skulle räcka till en rund matta, lovade försäljaren. Har länge tänkt virka en matta för att ha under skinnfåtöljen, barnen leker gärna i den eftersom den går att snurra, och sedan vi flyttat till huset är jag lite mer rädd om golven än i lägenheten... U fick välja färg och så kånkade jag hem på jättehärvan.

Började virka så fort jag nystat upp allt. Ångrar lite att jag inte tog kort på nystanet, det är utan tvekan ett av de största nystan jag gjort någon gång.

När jag virkat sex varv, och gjort slut på hälften av garnet, började jag inse att det inte skulle gå så bra. I garderoben fanns dock ett lakan som aldrig skulle komma att användas till något annat än mattrasor. Rev itu det och började om. Efter tio varv börjar jag återigen ana att det ändå inte kommer att räcka. Orkar inte riva upp igen, utan lägger bara till ett ytterligare varv av det enfärgade. När jag har två varv kvar, står det helt klart att det ändå inte kommer att räcka.

Vid det här laget är jag så irriterad och less på mattan (eller matt¤#%##&¤, som jag kallade den i mina tankar) att jag struntade i att riva upp, utan virkade picotkanten direkt på hålvarvet. Då räckte garnet. Med 10 cm tillgodo. Om 1,3 kilo räcker till en hel matta enligt mönstret, då ska jag baske mig äta upp min virknål.

Alltså, om man ska göra materialsatser och sälja, då får man faktiskt lov att se till att garnet räcker. Man kan gärna lägga ner en kvart extra på att skriva mönstret lite snyggare också. Det är nästan så att jag måste åka till Piteå nästa år bara för att gå på Nolia och berätta för försäljaren hur urbota dumt det var.

Däremot ångrar jag lite att jag inte köpte av deras ullgarn. 1 kilo för 250:-, det är helt ok. 2 för 300, det är riktigt billigt. Det var ganska grovt, tänkt till mattvävning, så det är kanske inget att sticka en myströja av. Men jag kom på en annan idé som skulle passa väldigt bra till sådant garn...

Så här blev i alla fall mattan. Sambon blev nöjd, och det är väl huvudsaken. Själv är jag så besviken och irriterad att jag inte riktigt kan vara nöjd. Men golvet är skyddat mot repor.

Mina två linslusar ville självklart vara med på bild.

Mattan på plats under fåtöljen. Måste understryka också att det är sambons fåtölj. Jag tycker inte att den är särskilt snygg egentligen, och dessutom sitter jag inget vidare i den, jag är så kort att ryggstödet gör att hakan pressas ner mot bröstkorgen. Men det är som sagt hans. Och om han har en skön fåtölj som han tycker om, måste ju det innebära att jag också får ha en sån. Det gäller bara att hitta den! (Och ha råd med den...)

Lilla Svala...

Vi fick på försommaren ett svalbo ovanför vårt sovrumsfönster. Förutom allt bajs på fönsterbrädan har det varit ganska trevligt att lyssna på dem och se dem flyga i skytteltrafik när ungarna kläckts och började kräva mat i stort sett dygnet runt.

Den 7 augusti skulle jag gå ut och plocka sallad till middagen. När jag rundade huset fick jag se en fågel på gräsmattan. Tänkte att katterna jagat en nyss utflugen fågelunge och skulle precis ta upp den för att lägga den på ett annat ställe. Döda möss och fåglar börjar bli vardagsmat här, men jag vill helst inte ha dem mitt på gräsmattan, så vi brukar slänga sådant i diket istället. Men den här fågelungen var inte död. När jag försökte ta upp den började den flaxa för att komma undan, men den var inte helt flygfärdig ännu.

Fortfarande lite dun kvar runt huvudet.

Vi funderade ett tag på att försöka få upp den i boet igen, det var naturligtvis en av svalungarna från boet ovanför sovrumsfönstret. Men stegen var lite för kort, och vi satte upp den i björken bredvid, med en fåfäng förhoppning om att föräldrarna skulle mata den även om den inte satt i boet längre. Det gjorde de inte.

När vi nattat barnen försökte vi på nytt att få upp den i boet. Med hjälp av en trekantslist, U balanserandes på stegen så högt upp han kunde komma och mig på fönsterkarmen i sovrummet, lysandes med en ficklampa, gjorde vi två tappra försök att återbörda den med syskonen. De släppte dock inte in den, och troligen var det syskonen som knuffat ut den från början.

Vi satte tillbaka den i björken och tänkte att naturen fick ha sin gång. Under natten regnade det. Rejält. På morgonen gick jag ut till björken för att se efter om den antingen dött eller försvunnit. Då satt den på marken under björken, genomvåt och säkert mycket frusen. Jag kunde inte stå emot de där små pepparkornsögonen som plirade upp på mig genom det strilande regnet, utan tog in den.

Nu fick den bo i köket. Första dagen låg den bara där, jag droppade lite honungsvatten på näbben för att få i den lite vätska. De goda flugor vi försökte locka den med ville den inte alls ha. På tisdag morgon kvittrade den dock när U kom ner i köket. Han fångade en farfarsmygga i garaget, som den, efter lite trugande, glatt satte i sig.

Under veckan matade vi den med de flygfän vi hittade och maggot från fiskeaffären. Den blev piggare och piggare, flaxade mycket och blev väldigt uppspelt när vi tog ut den. I slutet av förra veckan började syskonen flygträna på allvar, och det visade "vår" umge att den också var intresserad av.

Tyvärr gick det inte så bra för Lilla Svala. Om det var för att vi människor inte är tillräckligt bra flyglärare, eller om hen var mer skadad än vi kunde se, vet jag inte. Men på söndagen lyckades en av katterna fånga hen, och då var det slut.

Det var ändå, det tråkiga slutet till trots, en väldigt intressant upplevelse att ta hand om ett vilt djur på så nära håll. Hen blev riktigt tam och accepterade ganska snabbt oss människor som fosterföräldrar. Kvitter och stora gapet så fort vi kom i närheten. Och aptit, det hade hen! Jag kan inte låta bli att hur det skulle ha blivit om hen hade lyckats överleva? Hade hen hittat hit nästa sommar? Och hade hen då känt igen oss?

Ulliga, gulliga får!

Förra veckan tog vi äntligen hem fåren. Sex stycken blev det totalt. Men eftersom två stycken rymde när vi skulle ta in dem i stallet, höll det bara på att bli fyra... Tack och lov visade sig sambon ha oanade färdigheter i form av utomordentliga herdeegenskaper, för han lyckades mota in dem igen. Att det tog några timmar och vi åt middag tillsammans med Ellinor och hennes Samuel (som körde och backade med transporten, tack för det!) mitt i natten, det är en helt annan femma.

Det är inte alldeles lätt att fota ett nyfiket litet årslamm. Hon ville gärna komma lite för nära, den här damen. Hon är den yngsta av tackorna och föddes i våras. Hon är ändå näst störst, eftersom hon är 50% dalapäls och 50% "vanligt" får. Och hon är busig, hoppar gärna över den nedre grinden när vi öppnar den övre. Tack och lov hoppar hon lika gärna tillbaka till kompisarna.

Här har vi vår stiliga dalapälsbagge Arn. I bakgrunden skymtar hans kompis, tillika son (resultatet av tjuvparningen förra sommaren, som resulterade i okotberlamm). Lillbaggen är mycket skygg och rätt mager, eftersom han haft lite problem med mask. Tycker dock att det verkar som att han börjar lägga på sig lite nu. Arn ville gärna också vara alldeles för nära kameran, kanske går den att äta? Han är väldigt kelig och viftar på svansen som en hund när man kommer. Kliar man honom under hakan lägger han huvudet i handen på en och riktigt njuter.

Här är alla tackorna på en och samma bild. Det är inte, som man kan tro, en tacka med tre lamm. Storleksskillnaden kommer sig av hur många procent dalapäls det är i dem. Den största tackan är ett vanligt "storfår", blandning av texel och finull. Hennes ull har en helt annan kvalitet än de andras, lite kortare och grövre. Närmast i bild syns samma som på den översta. Hon är som sagt 50/50. Det är förresten bagglammet också, men han är mycket mindre eftersom han har så dåligt hull just nu. Allra längst bak i bild står ett fjolårslamm (undrar om hon kallas lamm fortfarande då?) som är 75% dalapäls. Och den minsta tackan är nästan renrasig, inkorsad med dalapäls sedan sex generationer. Renrasigt blir det ju dock aldrig, och tydligen märks det särskilt väl på bagglammen, korsningar har mycket sämre hornanlag än äkta dalapäls. Bagglammens horn finns som knoppar redan vid födseln och börjar växa på en gång. Sedan växer de hela livet, Arns ståtliga horn har han jobbat på sedan 2007.

Något som däremot lätt förs vidare till korsningarna är pälskvaliteten. Dalapälsullen är väldigt mjuk och blank, när jag klippt dem i höst ska jag fota och visa skillnaden. Storleken på dalapälsarna är också väldigt trevlig. Kanske inte om man önskar få så mycket kött som möjligt, men vid hanteringen är det en klar fördel att de är så små.

Vi har haft dem inne i stallet ett tag nu, för att de ska vänja sig lite vid oss. Vi mutar dem med hårt bröd och havre, för att de ska lära sig att vi är riktigt snälla. Arn fick vi dock sluta handmata, han är redan så tam att han bara blev bufflig av det. Och med de hornen han har vill man inte gärna att han ska vara bufflig. Man ska förresten aldrig klia en bagge runt hornen, de kan bli stångiga av det! Under hakan däremot, och på kinden, det är mysställen att bli kliad på!

Jag blir galen!

Jag vet inte vad det är med blogger nu, men jag kan baske mig inte göra något! Nu skulle jag redigera det senaste inlägget, men se det gick inte! Jag kan inte heller publicera inlägg direkt från skrivläget, utan måste spara, gå till inläggslistan, markera inlägget och publicera därifrån. Mycket irriterande!

Vad jag ville tillägga var i alla fall att ni gärna får skriva vilken färg ni önskar på blomman. Och att jag drar en vinnare i slutet på nästa vecka! Kommentera mera! :-)

Jag fyllde år i veckan...

...och kom precis på att min blogg ju faktiskt fyllde ett för ett litet tag sedan. Och det måste man ju fira på något sätt. Mer om det längre ner, nu tänkte jag skryta lite över min fina sambo och familj, samt mina goda vänner som med trevligt sällskap och fina presenter lyste upp dagen! :-)

Först ut blir då sambon, som väckte mig med frukost på sängen (nåja, Alma hann faktiskt före med att väcka mig, men efter en liten morgonsnutt sprang hon ner för att hjälpa pappa).

Sedan ritade barnen fina teckningar och kort hela förmiddagen, Martina var en ovanligt snäll storasyster som lånade ut glitterlim till lillasyster och hjälpte henne pyssla. Och Alma slog på stort och ritade massor med huvudfotingar. Hon har övat ett tag, men nu berättade hon verkligen att det var en människa hon ritat. Med ögon, mun, hår och mååånga armar och ben.

När älskade sambon, min fine U, kom hem igen fick jag den här vackra buketten:

Vid den satt ett kort med gratulation och ett litet PS: jag har plats på fortsättningskursen "spinna vidare" i början på september. (För den som glömt så ska jag på ullkurs i helgen, det står om det några inlägg ner.) Får jag nu en ny spinnrock i julklapp, då kniper han garanterat förstaplatsen som årets sambo! ;-)

Under dagen kom några vänner, först ut Almas gudföräldrar, med en efterlängtad silställning och sildukar för att göra saft. Dessutom drygt 1½ hg collie- och salukipäls, att spinna lite garn av. Blir nog av att köpa lite (får-)ull på kursen i helgen, så jag kan blanda upp det lite.

Så några goda vänner jag träffat via sjalbarn, Nina och Ellinor med barn. Fick ett väldigt snyggt armband med sköldpaddspärlor, som jag tyvärr inte fotat. Nina fick faktiskt ta med det hem igen, och göra det lite längre. Jag tycker jag har små fötter och smala handleder, men Nina slår mig på båda. Får komma ihåg att fota det sedan.

Ellinor kom med garn (vad annars?). Ett ljuvligt mjukt lammullsgarn från Rowan, i design av Kaffe Fassett, Colourscape chunky. Det lutar åt att det blir en mössa, eller eventuellt en halsvärmare.

Senare på kvällen kom Stream-familjen med ekologisk hand- och kroppslotion, som doftade väldigt gott. Lite vardagslyx, sådär.

Nå, så till det här att bloggen fyllt år. Jag tänkte fira det med en liten utlottning. Har länge tänkt att jag skulle ha en utlottning på bloggen, men det har inte blivit av. Så, bland dem som kommenterar det här inlägget kommer det att dras en, som får en pärlbroderad, virkad brosch. Kommer ni ihåg sjalblommorna jag gjort tidigare? Äsch, det går inte att länka, jag förstår inte varför. I januari 2011 finns en bild i alla fall, och det finns ännu fler om ni tittar runt lite. En sådan, i färg som vinnaren själv väljer. Självklart behöver man inte ha den som brosch, de funkar alldeles utmärkt att sätta som dekoration på en väska också. Eller kanske som ett halsband?

Tillbaka igen!

Jag hade tänkt skriva massor i bloggen under sommaren. Flera inlägg i veckan, helst ett om dagen.

Nu blev det inte så, som ni kanske märkt. Flytten tog mer tid (och energi) än vad jag räknat med, dessutom har jag varit ofrivilligt internetlös största delen av tiden. Fick låna ett mobilt bredband några veckor, men det var lite för långsamt för att blogga från. Jag har under sommaren också varit sjukskriven, och borde egentligen kanske jobba på att bli frisk, hur man nu bär sig åt med den saken.

Nåväl, det har hänt en del. Dels har vi ju, som jag skrivit tidigare, flyttat in i huset och trivs alldeles ypperligt! Vi har också hunnit greja lite i trädgården och köpa in en del djur (ja, ett har faktiskt helt sonika flyttat in, en kanin som en av grannarna tyckte skulle ha det bättre hos oss än med deras höns). Nu bor här, förutom tupparna och deras tre hönor, en stilig dalapäls-bagge vid namn Arn, och fyra tackor av varierande storlek, samt en liten mager stackare till bagg-lamm som sällskap till Arn, i väntan på att han ska få träffa tackorna lite mer, hmm, handfast.

Det kommer mer om djuren senare. Nu tänkte jag bara berätta att jag är tillbaka, och bjuda på en liten bild. Det här är utsikten från vårt sovrumsfönster, och så här vackra solnedgångar har det varit ganska många av i sommar.

Det är en ganska härlig känsla att lägga sig för att sova, titta ut genom fönstret, och istället för grannarnas tak titta ut på det här...